Först när jag var "ägd" av en annan man accepterades mitt nej

- 27/03/2017, 13:45
1 av 3

Privat/TT

2 av 3

TT

3 av 3

Privat

Angelica Samarikoff: "Som kvinna vet jag att det inte räcker med att säga ”för jag vill inte”."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag var en sådan som sa att jag ”inte vill kalla mig feminist” med argumentet att det är ett uttryck som gör mer skada än nytta. Men egentligen mest för att jag inte ville uppfattas som en sån där arg och oresonlig kvinna som jag alltså själv associerade ordet med.

Jag har alltid trivts bättre i sällskap av män och bland män vill man gärna uppfattas som en sån där skön tjej för att accepteras. Inte arg och oresonlig. Men sen dess har något hänt. Jag har vaknat upp. Jag har blivit medveten om de strukturer som jag själv är en del av och dagligen påverkas av.

Jag får tvetydiga känslor när jag blir kallad för ”frispråkig” för att jag pratar öppet om det mesta. Å ena sidan blir jag glad – för vem vill väl inte vara frispråkig, det är ju ett positivt laddat ord. Men å andra sidan förbannad, för ingen skulle sagt det till mig om jag varit en man.

Det är liksom lite komiskt när en kort, blond kvinna pratar öppet om saker. Lite förbjudet. Retsamt. Och då blir jag arg. För att vi inte kommit längre än så. Längre än att den första uppfattningen om mig alltid kommer baseras på mitt kön.

Men för att kunna beröra män med den här texten, låt mig vara konkret, tillåt mig att presentera en sak som hände mig en dag för att jag är kvinna.

Upplevelsen utspelar sig när jag är på väg hem från en utekväll. Jag skulle åka tunnelbana hem från Slussen och gick längs Götgatsbacken. Under promenaden till Slussen kommer en man fram för att ”prata med mig”.

När jag svarade att jag inte var intresserad av det fick jag standardfrågan ”varför?” och som den vana kvinnan jag är vet jag att det inte räcker med att säga ”för jag vill inte” utan sa istället det enda som verkar vara en giltig anledning ”jag är förlovad”.

Först när jag är ägd av en annan man accepteras mitt nej. ”Jaha okej” sa mannen och jag vandrade vidare. Lättad över att det gick så lätt.

Sen mötte jag ännu en man som kommer fram till mig. Svarade samma som till tidigare man. Men denna gången räckte inte detta. Han följde efter mig. Hela vägen till tunnelbanan, som dessvärre inte gick för än en halvtimme senare.

”Yey me” tänkte jag och stod där med den minst sagt besvärlige mannen som vägrade ge sig av. Mannen blev mer och mer aggressiv och jag anstränger mig mitt yttersta för att inte tappa fattningen, för att inte visa svaghet och jag upprepade högt ”snälla gå”, ”snälla låt mig vara”, ”jag är inte intresserad”.

Jag märkte under tiden hur människor på perrongen, män, uppmärksammat detta men medvetet valt att inte lägga sig i. Kanske för att mannen var muskulös, kanske för att det är sånt här som händer. Kanske för att de helt enkelt inte brydde sig, det är ju inte deras ensak.

Minuterna passerade och jag kände hur mitt tålamod tog slut. Till slut skriker jag för fulla lungor åt mannen – ”lämna mig ifred”. Då kom min räddning, en främmande kvinna ställde sig bredvid mig, backade mig, vi sa tillsammans i kör, med monotona röster ”gå” tills han äntligen gav sig av.

Till denna kvinna vill jag säga tack. Du räddade mig. Och som svar sa hon ”det är alltid lättare när man är fler”. Det tyckte jag var fint men också sorgligt, som att det här var så det var, oföränderligt, bara att vänja sig.

Att jag ska behöva förlita mig på en främlings godhet för att lyckas ta mig hem oskadd från en utekväll. Jag åkte hem den kvällen med mixade känslor av ilska, rädsla och tacksamhet och fick sen en panikångestattack vid hemkomst.

Detta är bara två av de upplevelser jag är så vansinnigt trött på och som verkligen inte tillhör ovanligheterna. Mindre saker som förekommer dagligen som jag är trött på är att bli tystad mitt i en mening.

Av den enkla anledningen att män har högre röster som de använder för att förminska mig eftersom vad jag har att säga ändå inte är lika viktigt.

Att vänta på min tur innan jag pratar av rädslan för att en man ska säga ”du avbryter mig”. Fundera en gång på hur ofta ni säger så till andra män.

Att inte kunna röra mig ute i offentligheten ifred, att ett nej fan inte tas som ett nej, att bli förminskad till ett kön.

Så nu har jag väl blivit en sån där arg kvinna. Tackar så mycket för det (ni vet vilka ni är).

Angelica Samarikoff