Onsdag 27 Okt
Stockholm

Jag var 8 år när han stoppade sina fingrar i mig första gången

1 av 3
2 av 3
3 av 3

Isabella Jedler: "Jag kommer ihåg hur han knäppte upp mina byxor och jag undrade vad som hände. Jag visste inte hur jag skulle hantera det".

Kommentera (23)
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer

Idag 28 Mars 2017 är dagen då jag känner mig stark. Det har nu gått 13 år sedan jag hade en mans fingrar mellan benen första gången och hörde viskningar i örat med frågan om det var skönt.

8 år gammal. Jag fattade ingenting. Faktum är att jag inte ens reflekterade över vad som egentligen hade hänt förrän jag en Fredagkväll 5 år senare låg och kollade på en film med min bästa vän Linda där de skedde en liknande händelse på filmen.

Jag har aldrig i hela mitt liv berättat detta för någon alls. Förutom Linda då. Sedan dess har jag kanske nämnt det för totalt 4 människor. Jag har aldrig sett det som ett problem, som något som förändrar något för mig. Men nu 21 år gammal börjar jag tro att det faktiskt har det. Exakt allt har påverkat mig och att acceptera det och inte skämmas över det är ett jävla stort steg för mig.

Hade jag öppnat upp mig om hela förloppet som jag kommer ihåg så väl än idag så hade många där ute fattat vem det var. På ett konstigt sätt vill jag inte det. Jag vill inte att någon ska veta vem det var som gjorde så mot mig. För jag tycker synd om honom. Visst är det konstigt.

Jag skakar och svettas just nu, utan att egentligen känna nånting. Men jag är stark nu. Att acceptera saker får mig att känna mig fri och inte låta det definiera mig. Att inte låta det tynga ner mig mer. Man rår inte för allt man är med om i livet och att acceptera är ett bra sätt att gå vidare.

Att vara 13 år och låtsas som att det inte var en grej gjorde mig nog lite skadad. Att från och med den dag till idag gått runt och avdramatiserat detta har jag på många sätt inte själv valt.

Jag kommer ihåg reaktionerna när jag berättade det för mina 3 närmsta vänner. Vi skämtade bort det istället. Allt som var jobbigt och lite för mycket var vi tvungna att skämta om.

Jag kanske fattade innerst inne att det var helt jäkla sjukt och att jag innerst inne var ledsen och ville att någon skulle prata med mig och se det som något allvarligt. Men allt vi vågade göra var att skoja om det. Från ingenstans ibland hörde jag en fras från dem. Vi kan kalla han som gjorde detta för Lars.

”Aaaakta dig för Laaasseee” hihihih.

Kommer ihåg tonläget och skratten än idag. Precis som jag kommer ihåg hur han knäppte upp mina byxor och jag undrade vad som hände. Jag visste inte hur jag skulle hantera nånting. Jag är uppenbarligen 21 år idag men vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta som så många andra saker folk gärna skrattar bort.

För detta passar inte in i någons Svenssonliv och medmänniskor tycker att det är läskigt att lyssna på såna här saker. Så läskigt att de måste lägga ett lock på och göra det till något man skrattar bort.

Jag tänker inte skratta mer. Jag tänker inte lägga locket på.

Isabella Jedler

Har du varit med om något liknande?
Tack för din röst!
Kommentera (23)
Kopiera länk
Dela