Elisabeth Svantesson (M): Fi:s politik är inte bra för kvinnor

Du behöver inte vara svensk medborgare eller arbeta men du kommer ändå ha full rätt till vår gemensamma välfärd”. Detta är Feministiskt initiativs signal till alla som kommer nya till Sverige.

Om man för en stund bortser från vad partiets vidlyftiga ambitioner skulle kosta kan man konstatera att det också är ett uppgivet sätt att se på människor.

En sådan politik skulle vara förödande, inte minst för många invandrarkvinnor som redan i dag sitter fast i bidragsberoende och utanförskap. Kvinnor som Fi säger sig företräda. Dessa kvinnor behöver jobb och att samhället tror och räknar med dem – inte en kravlös bidragspolitik utan bortre gräns.

Att fler invandrarkvinnor får tillgång till arbetsmarknaden är den största jämställdhetsutmaningen i Sverige. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda kvinnor är dubbelt så stort som bland männen.

Endast 10 procent av kvinnor från Afrika och 16 procent av kvinnor från Asien som varit här mellan fem och tio år har en fast sysselsättning på heltid. Många barn ärver sina föräldrars utanförskap och det finns ett positivt samband mellan, framför allt, mödrarnas situation på arbetsmarknaden och barnen framtida möjligheter att arbeta och bli en del av samhället.

Att kvinnor får betalt för sitt arbete har alltid varit den avgörande grundstenen för egenmakt och inflytande. I grunden handlar detta om att kunna försörja sig själv och vara ekonomiskt oberoende av sin man eller familj. Många nyanlända kvinnor nekas i dag att delta på arbetsmarknaden.

Då fungerar den inte för alla. Moderaterna vill halvera jobbklyftan mellan utrikes och inrikes födda och skapa 500 000 nya jobb senast 2025. Arbetslinjen är en självklar grund för den som vill ha en rättvis arbetsmarknad.

När jag träffar kvinnor i Sverige som berättar att deras släktingar lever mer jämställt än de själva gör i Stockholms förorter blir jag väldigt bekymrad. Förlegade normer får aldrig utgöra ett hinder för kvinnor och mäns skyldighet att bidra till det gemensamma.

Det är förvånande att ett parti som säger sig föra kvinnors talan inte inser detta. Fi belyser problemet med att kvinnor står för merparten av det oavlönade hemarbetet. Men partiets kravlösa bidragspolitik legitimerar att förlegade normer håller kvinnor hemma i köket.

Här i Sverige är kvinnor självständiga och inte beroende av sina män och sina familjer för sin försörjning. Det borde särskilt feminister skriva under på.

Utan människor som jobbar och betalar skatt finns det heller ingen välfärd att dela på. Vi har sett att många kvinnor tagit sig in på arbetsmarknaden genom att arbeta och driva företag i exempelvis RUT-branschen. Det ger dessutom många familjer avlastning i sitt livspussel vilket också hjälper inte minst kvinnor att jobba mer. Men Fi vill ta bort RUT.

Detta trots att den nyvalde partiledaren Victoria Kawesa själv nyttjat RUT-tjänsterna flitigt. Fi vill också att vi ska skära ned på arbetstiden och bara jobba sex timmar om dagen, vilket skulle leda till färre arbetade timmar.

Men så långt behöver inte ett parti, som aldrig haft några ambitioner att ta ansvar, tänka. När Gudrun Schyman, som valde att elda upp 100 000 kronor i Almedalen för några år sedan, fick frågan i Aktuellt vad Fi:s politik skulle kosta, så blev hon svarslös.

Programledaren frågade då om det kommer röra sig om en eller 50 miljarder? ”Nej, det rör sig inte om sådana siffror” blev svaret. Med den typen av politik blir ”allt till alla” snabbt ”ingenting till någon”. Gudrun Schyman borde skämmas.

Elisabeth Svantesson,
Andre vice ordförande för Moderaterna, Arbetsmarknadspolitisk talesperson