Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Vi mammor måste sluta vara varandras värsta fiender

Arlene Stridh: "Behöver vi verkligen föra vidare bilden av världens bästa mamma istället för att inse att en sån faktiskt inte existerar?"

Arlene Stridh har tröttnat på online-mammornas skambeläggande

Arlene Stridh

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag var en av de första i min bekantskapskrets att skaffa barn. Så när jag stod där, lycklig och livrädd över att vara gravid, visste jag inte vem jag skulle vända mig till med alla mina frågor, känslor och rädslor.

Därför blev jag som många andra i min sits medlem i olika gravid-och bebisgrupper på Facebook. Där mötte jag Online-mammorna.

Min förhoppning var att finna gemenskap, stöd och tröst. Jag ville få svar på känsliga frågor som inte gick att relatera till om en inte var eller hade varit gravid.

Utöver det hoppades jag också kunna hitta andra mammor i närheten som skulle få en bebis ungefär samtidigt, som jag kunde gå barnvagnspromenader med och sånt där annat härligt jag förväntade mig göra under föräldraledigheten.

Att tro att mammagrupperna skulle vara någon slags frizon känns så här i efterhand endast naivt. Det var snarare en krigszon, med minfält av åsikter och ifrågasättande. Kanske tänkte jag inte då på att graviditet var ett tillstånd och inte i grund och botten ett intresse för mig? Det var en nio månader lång startsträcka till föräldraskapet.

Jag och Online-mammorna hade ju trots allt bara hamnat i samma Facebookgrupper för att vi blivit befruktade ungefär samtidigt och att knyta vänskapsband baserat på endast det faktumet var inte tillräckligt. Eller, det räckte inte för mig i alla fall.

Jag ville inte bli en av dem som bara existerar på grund av min relation till någon annan. I det här fallet kändes det verkligen som att jag, på grund av tillståndet gravid, reducerades från individ till att “bara” vara någons blivande mamma. Det ville jag inte acceptera, inte frivilligt.

För mig var tanken skrämmande att om några månader gå till öppna förskolan och bara prata om blöjmärken, utvecklingsstadier och vilka förskolor våra barn skulle stå i kö till. Jag ville hitta jämlikar att prata med om annat också.

Jag ville diskutera intressen såsom skapande, politik, musik, djur, rymden och utforskning av vårt universum. Dela och utbyta drömmar och mål. Prata om allt det andra utöver graviditeten, det som gör mig till mig. Men de fanns inte att finna i gravidgrupperna jag var medlem i.

Jag möttes utav dömande av allt från mina val kopplade till graviditeten och funderingar kring förlossningen till tankar kring det blivande föräldraskapet på ett sätt jag inte upplevde att min man utsattes för när han ställde frågor kring samma ämnen i en motsvarande pappagrupp.

Ifrågasättandet kändes ibland som medvetna missförstånd för att skapa konflikter eller utrymme för allvetande och ibland som definitiva universalsvar som inte hjälpte mig över huvud taget.

När mitt barn var fött nådde Online-mammornas skammande en gräns där jag började ifrågasätta mig själv och om jag verkligen var en bra förälder. För målet var ju att vara världens bästa mamma. Något annat var inte acceptabelt, varken för mig själv, online eller i verkliga livet.

Jag känner nästan att hetsen i dessa grupper och forum lurar gravida att tro att alla vi som fött barn lever upp till alla krav som den normativa bilden av hur en mamma ska vara, tycka, tänka och se ut. Att vi älskade varenda sekund av att vara gravida, födde med ett leende på läpparna och aldrig tycker småbarnslivet är krävande.

Det ges inget utrymme för gråskalor och därför blir vi som ser igenom det hela, som vägrar bli utbrända i strävan att leva upp till kraven och förväntningarna, ogillar de traditionella könsrollerna, vägrar acceptera förminskningen av oss som individer och som inte biter ihop och ler när vi blir uteslutna, utfrysta och skammade tills vi knäcks och lämnar grupperna. Men vi existerar och vi är inte så få som det verkar!

Lägg ner ifrågasättandet och “vi mot dem”-tänket nu. Räcker det inte med vår inre prestationsångest? Är det inte dags att skrota föreställningen om hur en bra mamma “ska” vara och istället peppa de mammor och blivande mammor som är eller beter sig som sig själva?

Behöver vi verkligen föra vidare bilden av “världens bästa mamma” istället för att inse att en sådan faktiskt inte existerar?

Arlene Stridh

Håller du med?

Mer:

Sluta ge mig dåligt samvete för att jag inte vill amma mitt barn