Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Pernilla Thelaus: Vikthetsen tog nästan mitt liv

Pernilla Thelaus diagnostiserades med sjukdomen Anorexia
1 av 3

Pernilla Thelaus diagnostiserades med sjukdomen Anorexia

Privat/TT

Den rådande kroppshetsen kan få förödande konsekvenser
2 av 3

Den rådande kroppshetsen kan få förödande konsekvenser

TT

Pernilla Thelaus
3 av 3

Pernilla Thelaus

Privat

Debatt | 23/04/2017 14:16

Pernilla Thelaus: "För drygt tio år sedan skulle jag också bli lite nyttigare. Lite "hälsosammare". Lite snyggare. Lite starkare."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Den finns överallt. Dygnet runt. I varje hörn. I varje vrå. Bildligt. Bokstavligt. I realismen. I cyberspace. I böcker. I tidningar. I filmer. I bloggar. I reklam.

Ja, inte ens det ack så populära dansanta tv-underhållningsprogrammet som visas i en av våra större kanaler på bästa sändningstid kan låta bli att även de komma med sitt bidrag till den.

Jag talar om hetsen. Den ständiga kroppshetsen. Den aldrig sinande vikthetsen. Hetsen, som trots rapporter om ökad psykisk ohälsa och ökade fall av ätstörningar, aldrig mattas av. Aldrig slutar flöda.

Det råder en extrem viktnedgångskåthet i vårt samhälle som jag har svårt att förstå mig på. Varför är så många så måna om att dela med sig av hur man går ner i vikt och antalet kilo man minskat? Vem sitter med anteckningsblocket i högsta hugg och noterar detta? Varför sprida en hets som praktiskt taget enbart skadar, stressar, pressar och skapar ångest?

Jag är inte hjärncellsbefriad. Jag vet att många lider av en ohälsosam "övervikt". Jag förstår att många kanske är i behov av att minska siffrorna på vågen ur hälsomässiga aspekter. Visst förstår jag den synvinkeln. Men i den mängden och i den koncentrationen som det i idag fritt florerar tips och trix överallt, tror jag skadan är större än hjälpen.

Det är en dubbelmoral som präglar vår tid. Där vi å ena sidan i debatt efter debatt tar upp den psykiska ohälsan som bara växer och växer. Där vi pratar om acceptans och att alla har rätt att vara som man är. Där vi påpekar hur pass viktig den mentala hälsan är och hur stor inverkan samhällets krav har på denna.

Men där vi å andra sidan som sagt dagligen överöses med diverse olika metoder för hur vi ska gå tillväga för att passa in i den klippta och magert skurna mallen. En dubbelmoral där det sistnämnda sidan tyvärr fortfarande är den makthavande och mest inflytelserika.

Ett inflytande som inte bara skrapar upp små sår på ytan. Utan som faktiskt gräver sig in betydligt djupare hos somliga av oss. Ja. Jag använder mig av formen oss. För att jag själv är en av alla som anammat dessa påtryckningar om att kroppen "ska" se ut på ett viss sätt och att vågens siffror "ska" vara inom ett specifikt spann.

För drygt tio år sedan skulle jag också bli lite nyttigare. Lite "hälsosammare". Lite snyggare. Lite starkare. Och passa in i den så kallade mallen lite bättre. Jag följde kvällstidningarnas råd och lusläste på forum på nätet (då existerade inte Instagram och andra sociala medier i samma utsträckning som det gör idag).

Jag blev en slav för de tips jag dagligen matades med. Och till slut en dag så låg jag där, inlagd på sjukhus med både dropp och sond och var diagnostiserad med sjukdomen Anorexia.

En sjukdom jag varit gift med sedan dess. En sjukdom som flertalet gånger fått mig att stå öga mot öga med döden. Som tagit mina tonårs år ifrån mig. Som gång på gång fått mig att hata mig själv och livet. Som fått mig att vilja hoppa framför tåget.

Som fått mig att vilja göra slut på den gåvan som det faktiskt är att få leva. En sjukdom som förvisso med åren kommit att handla om annat än bara ytan och siffrorna på vågen, men som garanterat började där, i den ständiga vikt och kroppshetsen.

Idag har jag och sjukdomen genomgått en skilsmässa. Idag håller vi inte varandra i handen på samma sätt som förr. Den finns alltid med mig och visst har jag än idag mina problem och svårigheter. Men jag har för stunden och förhoppningsvis för all framtid, hittat en distans till det destruktiva och funnit en ny kärlek. Kärleken till livet. Liksom att jag funnit kraften i min sårbarhet och styrkan i att vara den jag är.

Men där ute finns många som fortfarande kämpar. Många som dagligen möter sina inre demoner med djup ångest. Många som krigar från morgon till kväll. Krigar för att bli av med sjukdomen eller krigar för att hålla sig fast vid den. Och det finns också dem, som aldrig får möjlighet att komma åter. Som aldrig kommer ur helvetets klor.

Ja. Det finns faktiskt de som dör. Dör till följd och på grund av sjukdomen. En sjukdom som kroppshetsen och det viktnedgångskåteriet som idag existerar, faktiskt är med och orsakar.

Jag vet det. För jag har själv varit där. Sekunder från att stryka med. Så att hysterin och pressen kring vikt och kropp kan leda till många års svår sjukdom och i vissa fall till och med döden, är ingen överdrift eller något tomt hot. Det är verkligheten. Det är sanningen. Tragiskt nog.

Så ty skadorna av denna hets är av den dignitet som dem faktiskt är, hoppas och önskar jag att alla försöker ta mer ansvar för att bidra till ett friskare samhälle, detta genom mer försiktighet och mindre offentlig viktnedgångsfokusering och kroppsbeklagan.

I synnerhet av våra makthavande medier och dess stora profiler, men givetvis även av resterande världen i allmänhet. Låt hetsen sina. Låt den kroppsliga friheten segra.

Pernilla Pillan Thelaus

Har du varit med om något liknande?