Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Alexsandra, 24: Hur många ska ta sina liv innan vi bryter tystnaden?

1 av 3

TT/Privat

2 av 3

TT

3 av 3

Privat

Debatt | 27/04/2017 09:36

Alexsandra Uzon: "Jag är trött på att vi ska ignorera psykisk ohälsa för att det är ett så jobbigt samtalsämne".

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Kära Gabriel Wikström. Precis så börjar ett halvt dussin av mina Instagram-inlägg. Öppna brev till vår folkhälso- och sjukvårdsminister. Han har ännu inte observerat eller erkänt min existens, men med fjorton års erfarenhet av psykisk ohälsa anser jag mig lite av en expert på förnedringen inom psykiatrin.

Hur läkare hotar. Hur vi patienter ska vara tacksamma, aldrig selektiva, alltid acceptera den medicin läkaren föreslår och aldrig ha åsikter. Vi ska stå i köer som tar allt från två veckor, för en akuttid, till ett par år, för en utredning och diagnostisering. Vi blir misstrodda, anklagade och missbrukade i vår beroendesituation.

Vi patienter är alltid i underläge, alltid ifrågasatta, aldrig tagna på allvar och medan vår folkhälsominister ignorerar problemet sitter jag vaken klockan fem. Ingen sömn i natt heller, och hörselhallucinationerna har redan börjat smyga sig på.

Medan Gabriel Wikström, som enligt honom själv varit drabbad av utmattningsdepression, åker Europa runt för att delta i möten med andra med samma ämbete, hålla föredrag och träffa en mängd inflytelserika människor ligger jag hemma i min säng med randiga armar och hopplösheten som enda känsla.

Jag blir snart tjugofem. Min plan som ung tonåring var att använda den talang jag fått för skolarbete och studier, och ha min doktorsavhandling klar tills jag var tjugosex.

Det skulle vara fullt möjligt. Om jag inte var sjuk. Istället har jag fyra sjukskrivningar bakom mig, en hel del feldiagnoser, och en krossad tillit för det svenska vårdsystemet.

Gabriel Wikström ska ha varit drabbad av en utmattningsdepression, något som är vetenskapligt bevisat att det faktiskt förstör hjärnan för all framtid, och att personer som drabbats alltid kommer vara extra stresskänsliga, extra mottagliga för ångestkänslor. Ändå sitter den relativt unge Gabriel Wikström på en riksdagsposition idag.

Själv har jag nyligen fått pausa min skola och gå ned och plugga på femtio procent. Detta orsakar både självförakt, borde jag inte klara något så simpelt som skolan, och stress och ångest. Ännu mer tid kommer att gå förlorad nu och fysiska symptom som magont, håravfall och utebliven menstruation.

Anledningen var att en av mina läkare tänkte att jag kanske var missbrukare. Och då är det väl lika bra att stoppa min medicin och låta mig gå tills jag blir psykotisk och skickas till psykakut? Det var hennes åsikt i varje fall. Och den där doktorsavhandlingen, där kan jag bara säga att jag inte har fått klart min kandidatexamen ännu.

Jag hade kunnat vara en tillgång för samhället, men till skillnad från Gabriel Wikström, som tillhör samhällets höjdare, är jag bara en vanlig, ganska obetydlig undersköterska som försöker få klart sin kriminologiexamen.

Till skillnad från Gabriel Wikström måste jag vänta i veckor på medicinering, månader på terapi och år på diagnostisering. Det hjälper inte heller överdrivet mycket att min journal är fylld av lögner och förvridna sanningar från en mängd läkare.

Min journal får skvallerblaskorna att framstå som vetenskapliga artiklar. Inte för att IVO ser det som ett problem. Jag skadas inte fysiskt eller psykiskt av det, utredning nedlagd. Igen och igen och igen.

Jag undrar var jag skulle vara idag om jag och Gabriel Wikström, eller vilken annan regeringspolitiker för den delen, hade haft samma förutsättningar inom vården. Kanske skulle jag ha doktorerat nästa år. Kanske skulle jag fått in mer än 3500 kronor på kontot idag.

Och jag får klara mig på det, annars står valet mellan att sjukskrivas helt och hoppa av skolan och få pengar. Eller att fortsätta min skolgång och klara mig på mindre än ett halvt CSN.

Om jag och Gabriel Wikström haft samma förutsättningar för att bli friska från våra psykiatriska diagnoser hade jag nog inte suttit här, klockan 04:54, och skrivit ett debattinlägg som med största sannolikhet inte kommer publiceras någonstans, eftersom psykisk ohälsa är tabu, stigmatiserat, något att vara tyst om. Jag skulle antagligen ha sovit nu, om jag varit en regeringspolitiker.

Men jag är trött på att vara tyst. Trött på att behöva låtsas som att det är okej att läkare hotar med LPT när jag är av en annan åsikt än honom. Trött på att sitta och förklara, och förklara igen och få till svar att en kopp varm mjölk hjälper mot dina sömnproblem och kanske är det puberteten som spökar nu när du snart fyller arton?

Jag är trött på att vara tyst och jag är trött på att försöka få uppmärksamheten ifrån Gabriel Wikström som inte behöver oroa sig över vilket han ska strunta i denna månaden, att betala mat eller att betala räkningar. Jag är trött på att skrika och skrika men inte bli hörd.

Jag är trött på maktmissbruket, på förnedringen, på vårdsystemet som ska skydda och ändå tar 1500 människor sitt liv. Årligen. I Sverige. Det är i snitt lite mer än fyra per dag.

Jag är trött på att vi ska ignorera psykisk ohälsa för att det är ett så jobbigt samtalsämne samtidigt som 25 procent av befolkningen någon gång kommer att drabbas av. Jag är trött på att aldrig få rätt vård, att alltid bli sedd som en manipulativ energitjuv på grund av myter om diagnoser samtidigt som psykisk ohälsa är den främsta orsaken till sjukskrivning idag.

Jag är trött på att kämpa, på att må så dåligt, på att aldrig ha en trygghet i vården, på att skickas till läkare efter läkare som ett experiment, på att inte bli tagen på allvar. Jag är trött på folk som frågar om framtiden när det känns som att jag andas syra och att mitt blodsystem pumpar runt glasskärvor i min kropp.

Jag ser ingen framtid. Jag ser inget hopp. Och jag vet inte hur länge jag kommer att leva. Men en sak vet jag; så länge jag har minsta lilla gnutta energi i min förstörda kropp, så länge kommer jag tvinga mig till kamp.

Jag ska kämpa för alla de människor som dör varje år på grund av brister i vården. Jag ska kämpa för alla oss patienter, som ingen egentligen vill ta ansvar för och vars ord inte väger särskilt tungt.

Jag ska fortsätta skrika och uppmärksamma och skriva mer på min Instagram och ingen kan tysta mig längre.

Så, kära Gabriel Wikström, vad tänker du göra åt situationen som stulit så många år av mitt liv? Det är trots allt ditt jobb att ta tag i sådana frågor.

Alexsandra Uzon

Håller du med?