Lady Dahmer: Vi måste lära pojkar backa innan vi lär flickor ta plats
Lady Dahmer: "Nej, jag går inte med på att min son brölar och tar plats på andras bekostnad. Då behöver han lära om helt enkelt".
En sak som jag tror många föräldrar (jag inkluderat) snubblar lite kring är skillnaden mellan olater, dåligt beteende och barnets personlighet. Och framförallt var man sätter gränsen. Speciellt pojkföräldrar.
Nu är detta bara min egen personliga erfarenhet, men jag stöter ofta på diskussioner kring detta både IRL och på nätet, kanske främst i min Facebookgrupp "Genusmedvetet föräldraskap" där detta blir extra tydligt med tanke på inriktningen.
Jag ska förklara så gott jag kan:
Vi pratar ju ofta om att lära tjejerna ta för sig, inte ta skit, vara starka och stå på sig. För de lever i killarnas värld och kommer bli förtryckta oavsett hur vi gör så därför måste vi lära dem att slåss emot. Så är det ju och så måste vi göra.
Ibland pratar vi såklart om att pojkar behöver bli lugnare, mer hänsynsfulla och mjukare men ganska sällan hur detta görs i praktiken. För plötsligt krockar det, uppfostran och medvetenheten, med "han är ju så här, jag vill ju inte trycka bort hans personlighet" samt "han är ju snäll och fin ändå även fast han är vild och stökig". Låter det bekant?
"Jag lever med två riktigt intensiva, fysiska och högljudda söner/snopp-barn. Att stoppa/hindra dem i deras framfart känns som att hindra deras personligheter (förutom när andra påverkas negativt såklart), att inte stoppa gör att de ofta är "typiskt pojk-bröliga". Tankar?"
Det måste ju verkligen vara en slump att det just är pojkar som har en stökig, högljudd, vild personlighet, eller hur? (OBS. raljerar lite nu, men vill på intet sätt peka ut nån). Jag tycker att det är precis samma ursäkt som pojkföräldrar i alla tider alltid haft och att vi ser resultatet av detta överallt. Om deras personlighet är att vara elaka mot kompisar då?
Nej, jag går inte med på att min son brölar och tar plats på andras bekostnad. Om det nu är hans personlighet att vara så, så behöver han lära om helt enkelt.
Jag tror dessutom att barns personlighet formas av erfarenheter, miljö och fostran. De föds inte med den klar och färdig, och att vi uppmuntrar vissa delar av personligheten att bli starkare och mer framträdande.
Hur tänker ni? Fastnar ni också lätt i den här fällan? Hur mycket av barnens personlighet ska man låta vara?
