Lady Dahmer: Finns det nån tjej som inte hatar sin kropp?
Lady Dahmer: "Nu ska man inte bara vara smal, nu ska man ha tuttar, läppar, rumpa. Man ska vara renrakad och ha alla rätt."
Nu är det här gamla nyheter, men minns ni de där Ex on the Beach-snubbarna som skrev ett nu borttaget inlägg och att de bara vill ha tjejer som väger max femtio kilo? Nu såg jag att en bloggare, Daniela, tagit upp detta i sitt inlägg: "Min drömtjej väger under 50 kilo".
Och luften liksom går ur mig för jag vet att detta inte är en isolerad händelse utan någonting som är mer utbrett och om än inte lika uttalat så lika krävande. Daniela undrar hur detta kan få TV-tid överhuvudtaget och frågar sig hur det påverkar de unga tjejer och killar som tittar på programmet (så tacksam över att vi inte har vanlig TV alltså).
"Han tycker att människor som väger över 50 kilo inte borde få vistas på stranden, jag tycker att människor som gör så idiotiska uttalanden som han inte borde få ens några sekunders skärmtid, eller möjlighet att uttala sig om sånt i offentligheten överhuvudtaget. Jag tänker på alla unga människor som ser på det här programmet och tycker att han är en häftig kändis, kanske rentav en förebild. Jag tänker på hur många killar som nu vill bli som honom, och hur många tjejer som nu vill bli såna som han vill ha."
Jag oroar mig mycket för hur livet kommer vara för mina tonåringar. Alltså när mina små barn blir tonåringar. Framförallt oroar jag mig för min dotter. Tänkte på det häromdagen, på hur jag inte känner en endaste kvinna som inte haft issues med sin kropp, som bantat eller hatat eller straffat eller mått dåligt på grund av att man känt sig fel eller, ja ni vet, tjock.
Och tjock har man ju känt sig, ja jag också, trots att man varit smal. Man har tvingats förhålla sig till skeva ideal hela livet och för mig och många har det börjat just i tidiga tonår med Veckorevyn som lär en att man ska ha mellanrum mellan låren, killpaneler som dissekerar tjejers klädstil och så killarna i klassen som skriver listor på vem som har snyggast kropp.
Jag minns en specifik händelse som var så talande för mina egna tonår. En klasskompis till mig, smal och snyggast i klassen, var kär i snyggaste killen i skolan. Erik.
De hade flirtat så där som man gör när man går i åttan eller nian eller när det nu var och nu var det dags för högstadiedisko uppe på Högliden i Hudiksvall. Men kvällen slutar med ett par av oss tjejer inne på toaletten, tröstande vår klasskompis. Erik hade nämligen sagt att "jo han kunde tänka sig att bli tillsammans med henne, men bara om hon gick ner fem kilo".
Den här tjejen var redan så smal och jag minns att jag med mina egna skeva ögon ändå kunde se att nej det här är ju helt fucked up.
Jag har för mig att det gick rykten om att hon också hade ätstörningar men å andra sidan, det hade flera tjejer i skolan och det var lite status på nåt sätt för tjejerna med anorexia eller ätstörningsproblematik var inte bara smala och snygga, de var också svaga och liksom... Ja alla ville typ ta hand om dem. Jag ville också vara en sån tjej och min dagbok var i tonåren fylld av så mycket kroppshat.
(Hittade mina gamla dagböcker från tonårstiden. Härlig läsning! 50 procent handlar om snubbar som ej vill ha mig men som jag är såååååå kär i. 40 procent om att jag är tjock och ful. 10 procent om vad andra kanske tycker om mig.)
Och snart är det mina barns tur. Inget verkar ju ha förändrats, tvärtom tror jag att samhället blivit hårdare, alltså kraven har blivit hårdare. Nu ska man inte bara vara smal, nu ska man ha tuttar, läppar, rumpa. Man ska vara renrakad och ha alla rätt.
Och detta förstärks inte längre bara i tidningar och genom supermodeller och skådespelare som ändå är svåra att leva upp till utan nu har den där jävla killpanelen flyttat sig in i TV-sofforna istället.
