Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
12 473
reaktioner idag

Linn Svansbo: Min dotter är 5 och vet redan att tjejer bara är objekt

Linn Svansbo: "Dag efter dag, år efter år, ser små barn kvinnor och kvinnokroppar porträtteras som leksaker".

Denna text är hämtad från bloggen linnsvansbo.blogg.se.

Könsroller bland både barn och vuxna är en vanligt förekommande diskussion i både partipolitik och runt middagsbord. Är det en slump att det är män som slår kvinnor och inte tvärtom, undrar vi.

Att det är män som trakasserar, skrämmer, hotar, mördar och våldtar? Att det är kvinnors kroppar som sexualiseras, objektifieras och i förlängningen aldrig får vara i fred?

Biologi, hävdar några. "INTE ALLA MÄN", skriker alla.

Jag tänker på det här en lördag i mars. Jag och min sambo har lämnat vår yngsta dotter till hennes gudföräldrar för att få en ensamlördag med 5-åringen. Vi ska äta brunch, köpa lördagsgodis och gå på bio. Det är grått och kallt, men vi promenerar ändå. 5-åringen fryser.

Vi går genom Vasastan i Stockholm – bort från gudföräldrarna på Rådmansgatan med siktet inställt på amerikanska pannkakor och eggs Benedict på Surbrunnsgatan vid Odenplan.

På vägen dit passerar vi en stor bil med en naken porrstjärna på. Det är reklam för en strippklubb. Min 5-åriga Lykke tittar på bilen – på de silikonfyllda brösten, de glittriga stringtrosorna, det hårdsminkade ansiktet och de botoxfyllda läpparna. Hon säger ingenting. 09:00, en lördag i Lykkes liv.

Efter brunchen i Vasastan tar vi tunnelbanan till söder. Vi kliver av vid Medborgarplatsen, går upp mot Björns Trädgård och promenerar mot Söderhallarna där bion ska visas. När vi passerar torget trampar vi på hundratals små rosa lappar – stora som visitkort – som visar reklam för en strippklubb.

Kanske är det samma strippklubb som visats på bilen för ett par timmar sedan, kanske är det en annan. Alldeles oavsett är de små rosa korten täckta av bilder på en naken kvinnokropp. Stora bröst, fyllda läppar. Blont långt hår och naken hud. Lykke tittar, men säger ingenting. 11:30, en lördag i Lykkes liv.

Vi går in på bion, hämtar ut de förköpta biljetterna i en sån där automat och ställer oss sedan i kassakön för att köpa popcorn. Bakom vår kö sitter bioreklamaffischer uppsatta. En av dem täcker en hel vägg och föreställer Emma Watson som Belle i Skönheten och Odjuret.

Hon har den där långa, gula klänningen som känns igen från den tecknade versionen av Belle, och hon dansar med Odjuret i månljuset. Framför den stora fotoväggen står tre pojkar i åttaårsåldern. "KOLLA JAG GNUGGAR MINA KALSONGER MOT HENNE" skriker den ena och gnider sin 8-åriga rumpa mot Emma Watsons kropp.

De andra två skrattar och skriker. En vuxen som uppenbarligen ansvarar för de tre pojkarna står bakom oss i kön och säger ingenting. Lykke tittar på pojkarna och sedan på mig, men säger ingenting. 11:50, en lördag i Lykkes liv.

Bion börjar och vi gillar den alla tre. Det är Sing – en animerad musikalfilm med mycket musik och dans som både Lykke och vi föräldrar älskar. De animerade djuren som spelar huvudrollerna i filmen drömmer om att göra musikkarriär.

Flera av dem slits mellan åtaganden hemma och sina stora musikdrömmar. En av dem är en småbarnsmamma – förvisso i form av en animerad gris – men ändock en småbarnsmamma. Hon har 100 ungar och en man i kostym som går mellan frukostbordet, jobbet, TV-soffan och middagsbordet hemma.

Hon lagar mat, klär på ungar, packar ryggsäckar, borstar 100 griskultingars tänder, skjutsar till skolan, diskar glas och tallrikar och gafflar i tusentals – och är ledsen över att hennes man bara kommer hem och sätter sig i soffan.

För att kunna uppfylla sin musikdröm bygger hon en stor maskin som väcker ungarna, serverar frukost på löpande band, packar 100 ryggsäckar med matsäck, dukar av, diskar undan och säger "hej då älskling" till maken med inspelad röst. Hennes 101 familjemedlemmar märker aldrig att hon är borta. 13:00, en lördag i Lykkes liv – och jag kan inte låta bli att undra vad det gör med henne.

Att timme efter timme, dag efter dag och år efter år, se kvinnor och kvinnokroppar porträtteras som leksaker eller hemmafruar – utbytbara av maskiner, eller kanske i bästa fall andra kvinnor.

8-åriga pojkar som ges utrymme att skrika och slå. Nakna bröst, stora läppar, glittriga stringtrosor och hårdsminkade ögon som trampas på vid Medborgarplatsen.

Är det en slump att det är män som slår kvinnor och inte tvärtom, undrar vi. Att det är män som trakasserar, skrämmer, hotar, mördar och våldtar? Att det är kvinnors kroppar som sexualiseras, objektifieras och i förlängningen aldrig får vara i fred?

Det krävs ungefär en halv lördag i en 5-årings liv för att tänka att så är nog inte fallet.

Linn Svansbo

Vill du också få ut din röst?

Håller du med?

Mer:

Lady Dahmer: Det är inte konstigt att pojkar blir våldtäktsmän