Marcus Birro: Ta Kevin och hans anhöriga på större allvar

Jag var i Arvika sommaren 1998. Jag satt bredvid Johan Lindholm och söp i en sunkig Volvo hela vägen från Göteborg.

Vi skulle se The Sisters Of Mercy som var inbokade på den fantastiska rockfestival som gick under namnet Arvikafestivalen under de där åren. Jag var svartklädd och svår. Jag var sval, len och hårt sminkad med svart kajal.

Jag var rätt snygg och hade lyckats ordna backstagepass från Sveriges Radio där jag arbetade ibland. När författaren Per Hagman gled in genom grindarna försvann varje chans till att få träffa någon. Herregud, vad snygg Per Hagman var på den tiden.

1998 är tjugo år sedan och det känns som hundra år sedan. Och det känns som igår. Sisters gjorde en fantastisk spelning i hällande ösregn och jag kraschade i baksätet på den där Volvon och dagen efter vann Brasilien VM i fotboll. Italien hade åkt ut på straffar för tredje VM i rad.

Det vilar något ganska ödesmättat över introt till SVT:s uppmärksammade och välgjorda dokumentär runt mordet på Kevin i Arvika 1998.

Det tar ett tag innan jag inser vad det är jag känner.

Det är overklighet. Allting är filmiskt uppbyggd. Som om detta är en i raden av hysteriskt många deckare om ett mordfall som inte är på riktigt. Som om det vi ser kan kittla oss ett tag, eftersom det inte är på riktigt.

Men det är ju på riktigt.

Jag vill höra någon ställa sig upp och skrika det: DETTA ÄR PÅ RIKTIGT. KEVIN KUNDE VARIT DIN SON.

En liten pojke mördades och ingenstans får jag syn på honom. Inte en enda minut ägnas åt att beskriva honom, berättat om honom.

Någonstans sitter ett par fruktansvärda förtvivlade föräldrar som har räknat varenda födelsedag sedan 1998, varenda årstidsväxling, varenda sekund av deras liv har fyllts av det fruktansvärt livshotande tjutande mörker som blev deras verklighet en där augustikvällen 1998.

Jag minns när de hade hittat Kevin mördad och när allt drog igång runt de två barnen som senare dömdes för mordet.

När jag nu ser den uppmärksammade dokumentären reagerar jag precis som alla andra. Det är rena tortyren att utsätta de där barnen för den typen av förhör. Men är poliserna och externa som gör det onda jävlar? Eller är de desperata medmänniskor som innerst inne verkligen tror att de gör det rätta? Den sista frågan har knappast blivit ställd under de här senaste veckorna.

Visst är det ett rättsövergrepp. Visst är det väldigt bra att detta blir genomlyst på allvar.

Dokumentären följer en slavisk dramaturgi. Det är naturligtvis ingen slump att produktionen liknar en vanlig spelfilm. Det lockar tittare. Detta ska givetvis inte frånta dokumentärens värde.

Två bröder har möjligen på felaktiga och definitivt vidriga omständigheter blivit dömda för mord på en liten pojke. Ett mord som de kanske inte begick.

Givetvis är det bra att fallet öppnas igen. Givetvis är det bra att rättvisan börjar mala sina kvarnar igen också när TV-lamporna slocknat.

Men någonstans kan jag sakna att få se mer om Kevin. Vem var den lille pojken? Vem hann han bli? Vad tyckte han om att göra? Hur såg hans föräldrar på drömmen som blivit sann när han föddes och de fick hålla sin son för första gången?

Hur har de levt i sitt mörker och i sin sorg alla de här åren? Hur har deras verklighet ryckts undan efter dokumentären?

Det har funnits något rätt hårt kalkylerat att portionera ut de här avsnitten. Den här känslan av spelfilm och overklighet kan faktiskt plocka en del av allvaret ur den här historien.

Marcus Birro