Torsdag 9 Dec
Stockholm

Smärtorna gör att jag vill dö – och läkarna skrattar åt mig

Isa Ronja skriver om att leva med endometrios
1 av 3
Isa Ronja skriver om att leva med endometrios. Foto: Privat/TT
2 av 3
3 av 3

Isa Ronja: "Tänk er att ligga hemma i sängen, smärtorna bara stiger och stiger och det börjar gå till den gränsen att du får panikkänslor."

Kommentera (75)
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer

"Det är så här det är att vara kvinna". "Så ont kan du inte ha, det är bara lite mensvärk". "Har du testat att ta en Alvedon?"

Dessa är bara några av de kommentarer som jag, och så många andra, dagligen får höra av vården, när allt man vill är att få hjälp. Få ett slut på sitt lidande. Få höra att någon bryr sig, att någon finns där för just DIG.

Jag lider av svåra endometriossmärtor. Jag har krigat och kämpat varje dag i snart 11 år, enda sedan första mensen, då mina smärtor drog igång direkt. Jag kämpar för att få den vård och respekt jag har rätt till, men det leder ingen vart.

Istället för att få hjälp, för att få någon som lyssnar och tar mig och min sjukdom på allvar, så blir jag förnedrad, misstrodd och anklagad för att hitta på. Det finns ingen chans i helvete att jag skulle hitta på detta.

Jag kommer in till akuten med så svåra smärtor att jag skriker/gråter, spyr och svimmar om vartannat. Jag är knappt vid medvetande och kan inte ens ge dem mitt personnummer. Mitt ansikte är kritvitt och svetten rinner ner för min kropp. Men där står sköterskan och bokstavligt talat skrattar.

Ja, du hörde rätt. Skrattar åt mina smärtor, åt mig, när jag ligger där och gråter ögonen ur mig. De har mage att stå där och anklaga mig för att ljuga, när jag i samma sekund kämpar för mitt liv, med smärtor så starka att jag bara vill försvinna ur min kropp, endast för att slippa tortyren.

Förstår ni hur förnedrande det är, hur mycket det sårar, att ligga där och ha så ont att man bara vill dö, desperat efter hjälp, efter tröst, men att istället få en sköterska som skrattar åt en. Istället för att få hjälp, blir jag instängd i det kalla, vita sjukhusrummet och tillsagd att jag ska säga till när smärtorna lagt sig. Utan någon form av uppvakning.

Jag har ont varje dag, på grund av att jag inte får den vård jag behöver. Först hade jag bara ont vid och kring mens, men då jag gått obehandlad år efter år så är mina smärtor nu kroniska. Jag kommer knappt ur sängen vissa dagar.

Tänk er att ligga hemma i sängen, smärtorna bara stiger och stiger och det börjar gå till den gränsen att du får panikkänslor. Du ringer om receptförnyelse på dina smärtlindrande mediciner, så att du kan överleva helgen i alla fall. En dag i taget. Alltid en dag i taget. Framtid finns inte just nu.

Men istället för att få ut dina mediciner, det enda som gör att du i alla fall får bort udden av smärtan och kan ta dig upp ur sängen, gå på toa, klä på dig själv, så får du tala med en sköterska som säger att dina mediciner är borttagna och ersatta, dessutom med mediciner du inte tål, mediciner som det står klart och tydligt i journalen att du inte ska ta.

Läkaren som gjort detta går knappt att få tag på, men när det väl går, så blir du så förnedrad och kränkt i telefonen att du måste hålla dig från att gråta. Läkaren straffar dig på grund av att du måste äta dessa mediciner och säger att dina smärtor inte är verkliga och att du sedan ska ta en Alvedon, så många du behöver.

För det finns ju trots allt ingen gräns på hur mycket Alvedon du kan ta, säger läkaren. Paracetamolförgiftning var enligt henne påhitt. Detta är mitt liv. Att en dag bara få sina mediciner bortryckta, vilket kan vara livsfarligt. Man kan aldrig veta säkert om man kommer bli övergiven och lämnad att själv hantera följderna av deras handlingar.

De går hem på kvällen efter en slutförd arbetsdag, som om det vore vilken dag som helst, medan jag går hem efter ett besök hos dom, gråtandes med mina händer över magen. Brännmärkena efter vetekudden svider, men det struntar jag i, för smärtorna är värre. Jag har så ont att jag inte ens märker när vetekudden bränner min hud.

Det tar en evighet för mig att ta mig hem och jag måste stanna flera gånger på vägen, för att göra mina andningsövningar och hålla mig så lugn som möjligt, för att smärtorna inte ska ta över helt. Allt detta för att de inte ens kan bekosta en sjukresa.

Jag kämpar dagligen, med att inte låta sjukdomen vinna. Men de gör det inte precis lätt för mig. Jag vill bara få mitt liv tillbaka. Få en chans att leva igen, på riktigt.

Isa Ronja

Har du varit med om något liknande?
Tack för din röst!
Kommentera (75)
Kopiera länk
Dela