Man kan operera brösten och ändå motarbeta skönhetsidealen

För några månader sedan så skrev jag ett inlägg på min blogg om plastikoperationer. Jag berättade även om mitt förhållande till min egen kropp efter barnafödande. 

Jag skrev bland annat att jag hade funderat på en bröstoperation i tolv år, ända sedan jag fick min dotter Emilia. Jag skrev även att det är något man alltid skall göra för sin egen skull och aldrig för någon annans.

Och jag tycker verkligen att det är superviktigt att tänka igenom det ordentligt, vilket jag gjorde. Med stödet från min förstående sambo så bestämde jag mig för att äntligen ta tag i det. 

Jag var trött på att undvika speglar efter duschen för att jag kände mig så otroligt obekväm i mitt eget skinn. Jag var trött på att titta ned på det lösa skinnet som en gång i tiden föreställde bröst. För så var det verkligen, efter tredje bebisen så fanns det BARA skrynkligt skinn kvar och jag insåg att det inte skulle gå att acceptera läget. 

Jag lärde mig att acceptera min kropp efter två barn. Jag var inte bekväm, men jag hade lärt mig att acceptera. Denna gången så gick det inte, jag ville inte se ut sådär. Jag ville se ut som mig själv igen.

Jag bokade en konsultation i slutet av mars. Jag berättade att jag ville ha en storlek som såg proportionerlig ut till min kropp. Jag ville bara ha tillbaka min storlek, få tillbaka volymen, och kirurgen förstod direkt. En operation bokades och så var det med det.

Jag har funderat mycket på vad jag egentligen förmedlar med det här. OK:ar jag skönhetsidealet nu? Jag tänker mest på att jag har två döttrar, varav en som kliver in i tonåren och som påverkas lätt av sociala medier och så vidare. 

Jag tjatar dagligen på henne om hur naturligt vacker hon är. Att hon inte behöver tjugo ton smink i ansiktet. Hon är fin precis som hon är. Hon är perfekt precis som hon är. Hon behöver inte göra något alls för att förändra sitt utseende.

Jag säger sådana saker, och så går jag själv och opererar om mig. Rättvist? Ja, faktiskt. I slutändan så är det ändå en enorm skillnad och det är den som jag vill betona. Jag valde den här operationen för att kunna se ut som mig själv igen, såsom jag såg ut innan tre graviditeter som lät kroppen ta stryk. 

Faktum är att det är år 2017 och det är min kropp. Jag gör som jag vill, såklart. Och jag skäms inte ett dugg över mitt val, snarare tvärtom.

Den lösa huden fylldes ut igen och efter mina kids så är det förmodligen det bästa jag har gjort i mitt liv, för mig. Det är det mest egoistiska jag har gjort och någonsin kommer göra, men så värt det.

Ett önskemål jag hade var att fortsätta kunna shoppa BH/bikini på till exempel H&M, Lindex och så vidare. Känslan jag fick när jag stod där i provrummet och för första gången på många år kände mig fin igen i badkläder var obeskrivlig. 

Det låter töntigt och överdrivet, men jag är ärlig. Jag har avskytt att prova ut BH:ar tidigare och aldrig brytt mig om att prova bikinis då jag liksom varit platt/bara haft skinnpåsar.

Min kropp är inte perfekt idag, men vems är det? Framför allt efter att ha fött en massa ungar, det tillkommer en jäkla massa skavanker. Men jag ville inte bli perfekt, jag ville trivas i mig själv och det är precis vad jag gör nu.  

Denize Östman