Tack gode gud att jag inte försöker rädda barn från prostitution

Jag är så tacksam att jag inte heter Mikael, Jonatan eller ingår i familjen Alfvén idag. Jag är så oerhört lättad över att jag inte är involverad i Love and Hope (tidigare Love Nepal) och att jag inte räddat ett endaste barn från prostitution.

Om jag hade gjort något av ovanstående så hade jag nämligen varit fullständigt smutskastad i medier sedan en tid tillbaka och även hamnat som förstasidesstoff på Aftonbladet och Expressen igår. 

Jag hade figurerat i artiklar där man inte bara ifrågasätter mina motiv och handlingar de senaste åren, utan även målar upp en fullständigt grotesk bild av hur jag ljugit, vilsefört kvinnor och barn, och anklagat mig för att leva lyxliv som bekostats av människors donationer.

Handen på hjärtat, du som läser detta. Gör du något själv? Riskerar du något på riktigt för att ändra någon annans liv? Någon du inte känner. Någon som bor tusentals mil ifrån dig. Någon som du egentligen aldrig behöver bry dig om.

Jag har personligen ingenting att vinna på den här texten. Tvärtom hade jag haft en lugnare måndag om jag inte skrivit det här. För det lättaste man kan göra är ingenting alls. Men ett liv där man inget gör, är inget liv enligt mig. 

Och jag har alltid beundrat människor som vågar; såsom Jonatan, Mikael och familjen Alfvén. För när det blåser så tenderar människor att vända kappan efter vinden och blint tro det man läser, utan källgranskning eller ifrågasättande av "fakta". Och ärligt talat, vad drar mer läsare än en artikel med inslag av sexslavar, korruption, kristen tro och girighet?

Jag vill klargöra några saker. Jag som skriver detta har inget med organisationen att göra. Jag har träffat Mikael och hans fru vid några få tillfällen. Jag har haft kontakt med Jonatan och deras andra barn några gånger via messenger. 

Jag vet inte om jag är troende och jag har ingen kristen bakgrund. Jag har aldrig haft att göra med barn på bordeller. Jag har aldrig varit i Indien och Nepal. Jag lever ett rätt enkelt liv och rör sällan om i några grytor. Men jag är så fruktansvärt förbannad just nu. Det kokar inombords och jag kan inte hålla tyst.

Jag har inte alla fakta. Jag vet inte exakt vad som hänt när, eller var det gått fel. Men en sak vet jag; familjen Alfvén är goda människor, som ägnat sitt liv åt att hjälpa andra som har det oerhört svårt. 

Flickor och barn som riskerar att hamna i prostitution och sexhandel. Hur kan det vara fel? Hur kan man bli boven i dramat, när ens enda intention är att göra gott?

Jo, för att vi människor älskar skandaler. Vi älskar när hjälten faller och vi kan gotta oss i fallet. Vi älskar när våra torftiga, trygga liv kryddas av något vi kan förfäras över och vi får chansen att säga "att vi hade det minsann på känn". Så små är vi tyvärr ibland.

Familjen Alfvén har visserligen flugit business class enstaka gånger, som tidningarna skriver. Vad som inte skrivs är att Mikael har en svår nackskada sedan 10 år tillbaka och att han i regel sover 2-3 timmar per natt sen olyckan. 

Att han kan stå på benen och engagera sig i den mån han gör är helt otroligt, och hade jag varit honom hade jag flugit business class alla resor om en privat sponsor bekostat detta. I min mening har han inte flugit tillräckligt mycket business class, med tanke på sin skada.

Att de bott på "lyxhotell" är så ovidkommande att jag storknar. Att bo på Scandic i Uppsala en natt kostar nog mer än att bo på det finaste lyxhotell som finns att finna i Nepal. 

Och får jag fråga om någon ens kollat upp vad prisskillnaden var mot att bo på ett trestjärnigt hotell, istället för detta fyrstjärniga hotell (som Alfvén bott på) i samma område? Eller hur mycket pengar deras hotellnätter handlar om på det stora hela, när man jämför vad majoriteten av pengarna går till?

Men sådana löpsedlar säljer inte. Det får det inte att vattnas i munnen på oss svenskar och vädra blod, utan då väljer vi hellre att tro på det som tidningarna skriver, speciellt om de antyder att någon annan har levt på mina pengar.

Och Jonatan. Du modiga, starka 25-åriga kille som valt att dedikera ditt liv till att rädda kvinnor och barn, och även stå upp för kvinnor runtom i hela världen. 

Nu målas du upp som en skurk och anklagas till och med för att ha köpt kvinnor själv… Jag saknar ord och funderar på vad jag själv hade åstadkommit och vågat vid en ålder av 25. Inte mycket, i jämförelse med dig.

Jag är helt säker på att det finns väldigt goda skäl till att Love and Hope brutit med den samarbetspartner de haft i Nepal. Jag är också helt säker på att de valt att inte röja några kvinnors historier (eller identiteter), av extremt osjälviska skäl. Den svåra vägen är ofta väldigt lång och krokig.

Och vad är mest troligt, att en organisation som finns i ett av världens mest fattiga och korrupta länder vilsefört och lurat en svensk organisation, eller tvärtom?

Det här är enbart mina ord och mina åsikter. Inget jag kan bevisa, eller övertyga dig om, om du väljer att tro på det som skrivs. Men jag vet att sanningen alltid segrar i slutändan. Och fram tills den gör det ger jag mitt stöd till familjen Alfvén, och hoppas att de orkar ta sig igenom detta. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du som läser detta väljer att göra likadant.

Ida M. Lundén