Jag är kille – trots mitt kvinnliga könsorgan

Blirdu ifrågasatt angående vilket kön du tillhör? Eller behöver duförsvara ditt förnamn när du hälsar på nya människor? Fårdu frågan "Är du kille ellertjej"? 

Jag ärBaloo, en kille som är på väg att bli mig själv.Jag är i utredning för att få en könskorrigering. Jag är alltså transsexuell, med enkla ord; född i felkropp. 

Jagstöter på människor i min vardag som felkönar migmed flit, och andra som gör det omedvetet. Jag blir kränkt och fårhöra att "sådana som du finnsinte". Jag måste försvara mig själv och mitt liv,och detta tar mycket kraft och energi, varje dag.  

Jagblir hatad på nätet av människor som inte vet vem jag är,utan som bara ser hur jag ser ut. Och det som jag förstått gör folkförvirrade är när de ser att jag har ett manligt utseende, men kanske inte har den manliga rösten, som de är vana vid hosandra män. 

"Ärdu tjej eller kille?"-frågan harjag tappat räkningen på hur många gånger jag har svarat på, men skulle kunna uppskatta att jag detta året nog har fått frågankanske tusen gånger.  

Jagsvarar självklart med att "Jag ärkille!", och då stöterjag ofta på svar som "Nej, du är tjej, det hör jag på rösten". Människorställer mig en fråga som de inte vill ha svaret på, utan de harredan bestämt sig för att jag ska vara tjej i deras ögon. 

Vi måste alla tänka oss för en extra gång, för vi kan inte sevilket pronomen eller vilken läggning någon har. Fråga istället så detblir rätt och du visar full respekt till den du pratar med.För alla människor förtjänar den typen av respekt, enligt mig. 

Somtransperson stöter jag på människor som felkönar migutan att mena något illa. Då uppstår det ofta en stel situation, någrasekunder som blir obekväma. Kanske mest obekväm för den somfaktiskt säger fel pronomen till mig.  

Senhar jag så klart ett ansvar i att rätta och säga att "Ursäktamen mitt pronomen är han, inte hon". Menförsök en gång att sätta dig in i min situation, som utsatt ochmed ett självhat som inte går bort. Det är extra känsligtvissa dagar och andra dagar känns det okej, men absolut inte bra. 

Jagorkar inte säga ifrån, jag orkar inte rätta, jag orkar inteförsvara mig eller ta en diskussion om vem jag är. Det tar förmycket kraft och energi som jag inte har.  

Utredningensom jag genomgår tar tid, för att allt ska gå rätt till, ochdet är en lång väntetid, för att det är bristpå personer med kunskap inom ämnet. 

Sen är det också enväntetid för att fler vågar komma ut, fler vågar acceptera attde kanske inte är det kön som de blivit kallade senfödseln.  

Detta gör mig otroligt glad, men för mig som är säker på vemjag är blir det en jobbig väntan. Och ju närmare man kommersitt mål, ju starkare blir ångesten. 

Jagvill säga att ingen har valt att födas med det könsorganet deblivit tilldelade, man blir lärd in i att tjejer har snippa ochkillar har snopp, istället för att låta individen i sig hitta sinidentitet, och istället strunta i självaste könsorganet. Förkönsorganet som vi blivit tilldelade är en funktion, inte vår identitet. 

Blirdu ifrågasatt när du hälsar på nya människor? Det blir ialla fall jag. "Heterdu verkligen Baloo?". "Okej Baloo, kulsmeknamn, men vad heter du på riktigt?".

Närjag hör mina vänner presentera sig så har jag aldrig någonsinhört att de har blivit ifrågasatta på det sättet som jagblir. Då kommerjag till frågan, samtidigt som ångesten i mig växer; varför just jag? 

Minhögsta önskan och dröm är att jag en dag ska slippavakna och se mina kvinnliga bröst, och att slippa blipåmind om att jag inte är mitt rätta jag. 

Jagdrömmer också om att bli accepterad och respekterad för denmänniska jag är, för jag är en helt vanligt kille.Jag är Baloo. 

Baloo Blomqvist