Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Min man har kroniska smärtor – skickas hem med värktabletter

Josefine Myrhill skriver om hur hennes man behandlas av sjukvården.
1 av 4

Josefine Myrhill skriver om hur hennes man behandlas av sjukvården.

Privat/TT/TT

2 av 4

Nora Lorek / TT NYHETSBYRÅN

3 av 4

Lars Pehrson/SvD/TT

Josefine Myrhill.
4 av 4

Josefine Myrhill.

Privat

Debatt | 25/07/2017 13:17

​Josefine Myrhill: "Halva ansiktet är bortdomnat och det känns som huvudet ska sprängas inifrån. Vad gör de då på akuten? Jo, de skickar hem honom."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Om man är i ett tillstånd som inte är dödsallvarligt, men för stort för vårdcentralen att ta hand om, då funkar plötsligt ingenting. 

2012 fick min man en hjärnblödning, de öppnade upp högra sidan av skallbenet och opererade bort ett aneurysm som hade spruckit. 

Några månader senare visade det sig att förutom handikappen utav hjärnblödningen så hade nervtrådarna som skurits av när man öppnade skallen inte hittat tillbaka till varandra och han fick en kronisk nervsmärta som är helt olidligt smärtsam. 

I snart 5 år har han haft den här smärtan. Han äter tunga smärtmediciner men har ändå ont varje dag. Vid några tillfällen har smärtan stegrats och blivit ohanterbar. Ingen vet varför det blir så, och det slutar alltid med att han tvingats söka akutvård igen för att smärtan är så stark att han inte klarar av att hantera den längre.

Sist det hände åkte vi till akuten i Alingsås. Där gjordes en skiktröntgen på hjärnan för att utesluta nya blödningar, och någon ny blödning var det inte. Men vad händer då?

Vad gör de åt en patient som har så ont att han inte kan stå upp utan att världen snurrar. Så ont att alla lampor måste släckas i varje nytt sjukhusrum för att ljuset triggar igång smärtan ännu mer. 

Så ont att han ser suddigt och dubbelt och halva ansiktet är bortdomnat och det känns som huvudet ska sprängas inifrån. Vad gör de då på akuten? Jo, de skickar hem patienten med lite citadon mitt i natten. Han hade ju ingen hjärnblödning. 

Att patienten redan går på full dos voltaren, höga doser av morfin, full alvedondos och diverse tabletter mot nervsmärtan och ändå har så här ont räknas tydligen inte som ett akut tillstånd. 

Och varför ger man citadon till en patient som redan har alla de andra medicinerna? Trodde läkaren verkligen det skulle hjälpa?

Och vart ska vi vända oss? Neuro Sahlgrenska hänvisar till akuten. Borås hjärntraumateam som min man tillhör hänvisar också till akuten och vårdcentralen i Floda hänvisar till akuten. Men akuten skickar hem honom!

Att hamna i den här "mellan stolarna-vården" är helt ofattbart. Ingen vill ta ansvar och ingen säger sig kunna göra något. Det är inte första gången det sker efter hjärnblödningen. 

Man blir så arg, så frustrerad och så besviken. Samtidigt har han tur min man som är gift och har en frisk fru som orkar kämpa för hans rätt att få sjukvård. Stackars de som inte har någon som kan stötta dem i detta.

Tidigt på morgonen dagen efter börjar jag ringa runt till alla sjukhus vi varit i kontakt med sedan hjärnblödningen. Någon måste ju kunna hjälpa honom! Men jag får samma svar som dagen innan, ingen vill ta på sig ansvaret. Alla hänvisar till akuten. 

Akuten i Alingsås hade mitt i natten hänvisat till Östra smärtklinik och att vi skulle höra av oss dit nästa dag. Så det gjorde jag såklart. Tror ni det hjälpte?

Nej, där fick jag svaret att de har ingen akutbehandling, de tar bara in patienter mot remiss. Jag förklarar att vi redan är inne i systemet, att vi redan har en läkare på Östra smärtklinik. Vi måste väl kunna få komma till henne när det är så här akut och ingen kan hjälpa honom?

Men svaret blir fortfarande nej, de har ingen akutbehandling. Till slut fick jag efter mycket tjat och många "snälla" igenom att iallafall få skicka ett meddelande till min mans läkare på smärtkliniken. 

Men hon jobbar inte förrän på torsdag säger kvinnan i växeln mycket bestämt. Hon går till slut med på att boka in oss på en tid på torsdagen iallafall och samtalet avslutas.

Vad gör jag nu då? Det är 48 timmar kvar till torsdagen. Jag ringer 1177, de måste väl veta vad jag ska göra. Men där får jag bara svaret att vi får söka akut igen. Det är det enda rådet vi kan ge dig. 

Då brast det även för mig, jag bröt ihop och började gråta istället för att vara den starka frun som ska hjälpa min man. Jag kände mig värdelös som inte kunde hjälpa honom. Att han skulle tvingas ligga med de här smärtorna i 48 timmar till. Hur skulle han orka det?

Två timmar senare ringer min telefon. Det är min mans smärtläkare på Östra som fått vårt meddelande och fast hon inte är i tjänst så ringer hon upp oss ändå. Underbara kvinna! 

Hon ökar direkt på morfinet och berättar hur mycket extra morfin jag får ge honom per dag tills vi ses på torsdagen. Ändå ringer hon en extra gång nästa dag för att bara höra sig för hur han har det.

Vi hade turen att ha en läkare som verkligen gör allt för sina patienter. Som har ett varmt och omtänksamt hjärta. Men vad händer med alla de som inte har det? Som hamnar i den situationen som vi var i? 

Hur kan svensk sjukvård fungera så här? Att man hamnar mellan stolarna och ingen vill ta ansvar och ta ett beslut hur man ska göra för att kunna lindra patientens smärta? Och hur kan man skicka hem en patient som har så här ont?

Det är för mig helt obegripligt. Svensk sjukvård är fantastiskt när det handlar om livsfarliga sjukdomar eller händelser. Men när faran för liv är över, då är det inte riktigt någon som vill ta på sig ansvaret. 

När problemet är för stort för vårdcentralen att ta hand om, men tydligen för litet för akuten att ta ansvar för, då funkar plötsligt ingenting.

Josefine Myrhill

Har du varit med om något liknande?