Alla som lider av psykisk ohälsa – det finns hjälp att få!

Jag önskar ibland att jag hade fått panikångest i 20-årsåldern, då hade jag sluppit vara 12 år och slitas i stycken dag in och dag ut utav ångest och känslan av att inte förstå. 

Då (2008) skrevs det inte heller lika mycket om ångest och psykisk ohälsa som nu, idag kan vi läsa om ångest i princip överallt och hjälp erbjuds på många olika sätt. 

Om jag hade fått ångest senare än i 12-årsåldern så hade jag nog haft mer förståelse, fått hjälp snabbare och kunnat läsa om och prata med likasinnade på sociala medier.

Jag kommer aldrig att glömma mina värsta attacker, hur jag stod ute i snön i bh och trosor och grät. När jag försökte hoppa framför en lastbil. När jag låg i fosterställning och krampade, skrek och grät. 

Alla gånger jag tänkte att jag inte ville leva längre. En sån där enkel sak som att gå och köpa mjölk blev som ett TV-spel där man ska ta sig från punkt A till punkt B, bara det att vägen kantades av lava, bergstoppar, iskallt vatten, köttätande växter och allt hemskt som man kan tänka sig. 

Det var nio år sen jag fick min första panikattack och vägen därifrån har varit lååång. Strax efter att jag drabbades av ångest avled min lillebror i en olycka och kort därefter blev jag utsatt för ett övergrepp och ingen i samhället trodde på mig. Jag blev hatad, mordhotad, sviken. 

Det blev helt enkelt lite för mycket för mig under 3-4 år och trots att jag är 21 år nu så är det fortfarande mycket som sitter kvar. Vissa dagar kommer jag inte ens upp ur sängen, det spelar ingen roll om vi har planer, och att vara vän med mig blev som att vara vän med Harry Potter i sin osynlighetsmantel. 

Jag dricker inte alkohol för det skrämmer mig, jag hatar folksamlingar och jag svarar aldrig i telefon. Känner ibland att jag måste ta i med hela kroppen för att kunna ha en normal konversation. Jag äter fortfarande antidepressiva, 100 milligram om dagen, varje dag, och har gjort det sen 2013. 

Men trots all skit, mina vänner, så står jag här idag. Jag minns inte när jag senast fick en "riktig" panikattack, jag är ärlig när jag säger "jag mår bra" och jag har drömmar om framtiden. Äntligen. I fucking did it.

Så, vad har hjälpt mig? Jag har fått hjälp av psykologer och doktorer på först BUP och sen Capio. Dock har jag väldigt dåliga minnen av BUP. Jag tuggade Fluoxetin något år, men det funkade ej för mig så jag fick byta till Sertralin. Det äter jag fortfarande. 

Jag red mycket i början, hästar och djur överhuvudtaget har hjälpt mig väldigt mycket. EMDR -behandling har hjälpt mig med mycket efter lillebrors död. Boken "Ingen panik". Man hittar sina små knep på vägens gång, man får pröva sig fram och be om hjälp.

Det finns hjälp att få:

Om du går i skolan så be om att få prata med skolsköterskan eller skolkuratorn. 

1177 - vårdguiden. 

116 111 - BRIS. Dit kan du som är 18 eller yngre ringa för att få prata med en kurator. 

0771-22 00 60 - hjälplinjen.  

90 101 - självmordslinjen. 

020-50 50 50 - kvinnofridslinjen.

Man kan alltid gå/ringa till vårdcentralen och be om hjälp. Mindfulness har hjälpt många!

Får du en panikattack är det viktigt att tänka på detta: Det är inte farligt. Det kommer gå över och det är okej att känna som du gör. Känslorna du känner är helt normala men de kommer i fel situation. Lär dig att andas, andningen är sjukt viktig!

Sofie Petersson