Jag heter Felicia – och jag är den värsta sortens mobbare

Hej, jag heter Felicia och jag är en mobbare. Ni som inte känner mig på djupet skulle nog aldrig tro att jag är en mobbare. En sådan som trycker ner, som hatar, och som sakta men säkert förgör en person, tills den ingenting har kvar. 

Men här är jag, en mobbare av värsta slag. Jag är en mardröm. En demon. En pest som smittar en hel stad med mina mobbningsfasoner. Det här är min bekännelse.

Det började tidigt. Jag var bara ett litet barn när det tog fart. Jag gjorde allt i min makt för att mitt offer skulle känna sig totalt värdelös. Liten. Ensam. 

Men i den åldern hade jag inget förstånd till att förstå vad detta skulle komma att innebära för personen. Detta fortsatte och eskalerade. Jag fick personen att må så dåligt att hen till slut skadade sig själv, på olika sätt. 

Jag ska inte ljuga, det kändes skönt och jag fylldes av välbehag av att jag hade kontroll och makt över personen, som naturligtvis lyssnade och lydde mig in i minsta detalj. Det jag sa eller gjorde var lag.

Personen fick snabbt problem med ångest. En sådan av den typen att livet kändes som en börda. Jag fick personen att tänka på sin existens. Om den ens betydde något för världen. 

Som jag hatade människan jag mobbade. Jag ville att hen skulle känna i varje cell hur mycket hat jag bar för denne. Hatet var och är fortfarande så djupt rotat att jag inte vet om det någonsin kommer att ta slut. Jag vet inte heller om det är något jag vill. Jag vet ärligt talat inte vem jag är, om inte en mobbare.

Ett par år senare, skulle jag beskriva personen som hjärntvättad. Jag hade även lyckats med det jag velat från första början: att bryta ned hen totalt. Hen förtjänade inte ens mat. Inte kärlek, ingenting. 

Jag talade om för hen att träna varje dag. Att all mat var som gift. Att hen förtjänade en ständigt hunger. Hen gick snabbt ner i vikt, och mådde allt sämre. 

I samma stund bad jag personens partner att göra slut. För vem kan älska någon som är genomvidrig, och kass på allt hen företar sig? Hen borde bara dö. För allas skull.

Samtidigt blev jag uppbackad av tusentals i sociala medier. De sa åt mig precis hur jag skulle gå tillväga för att förpesta personens tillvaro fullständigt. De gav mig tips och råd för att kunna framföra hur lite personen duger.

Personer i min närhet bad mig dock att sluta. De sa åt mig att om jag inte stoppar mobbningen kommer det att få ödesdigra konsekvenser. De sa att jag var konstig. Att mobbning är det värsta en kan utsätta en människa för. 

Men beteendet sitter alltså i sedan jag var liten. Och hur ändrar en sitt beteende utan att behöva gå i terapi resten av livet? Vill jag ens sluta mobba den här personen? Det är ju allt jag kan. Allt jag är. Någonstans vet jag ändå om att det jag sysslar med är fel. Men varför finns då behovet av att fortsätta? Det är för mig en gåta.

Men därefter gjorde jag ändå, trots min ambivalens, allt i min makt för att få ett slut på mobbningen, för min familj och mina vänners skull. 

Jag sa åt personen börja äta igen. Att hen måste bli stark. Jag bad till och med om ursäkt och bönade och bad om personens förlåtelse. Att hen ska sluta leva sitt destruktiva liv, som jag orsakat.

Idag arbetar personen varje dag för att försöka förlåta mig. Men efter flera år av mobbning är hela personens själ ärrad så till den grad att hen inte vet hur det känns att må bra. Personen vet inte hur det känns att andas normalt. 

Ångesten ligger som en tung sten över bröstet som inte ens medicin kan ta bort. Personen får för sig att alla hatar hen. Personen vet inte hur en ser sig själv i spegeln och känner sig tillfreds med sig själv. Personen vet inte heller hur en kan äta mat utan en djävul på axeln som säger åt hen att inte röra den. 

Trots alla problem och det självhat jag har orsakat den här människan, är jag ändå hoppfull om att vi någon dag kan börja om på nytt, och kanske till och med kan bli vänner. Det är allt jag vill, från djupet av mitt hjärta.

Hej, jag heter Felicia och den som jag har mobbat under alla år är jag själv.

Felicia Stadling