Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Psykiatrin skulle hjälpa min dotter – men förstörde hennes liv

Mirra Persson anser att psykiatrin är ansvariga för hennes dotters dåliga mående.
1 av 3

Mirra Persson anser att psykiatrin är ansvariga för hennes dotters dåliga mående.

Privat/NTB scanpix

2 av 3

NTB scanpix

Mirra Persson.
3 av 3

Mirra Persson.

Privat

Debatt | 21/08/2017 11:03

Mirra Persson: "Allt lidande som min dotter måste stå ut med smular mitt hjärta i småbitar. Så grymt. Så fasansfullt."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag vill berätta om de skador som min dotter fått efter 12 stycken ECT-behandlingar (elchocksbehandling) under tiden 23 januari 2017 till och med 17 februari 2017. 

Hon är inte kapabel till att själv berätta om sina skador, så jag får göra det. Den 5 oktober 2016 var min dotter med om en allvarlig självförvållad olycka och skadades svårt. Hon föll cirka 10 meter (4 våningar) med en hastighet på minst 50 kilometer i timmen. 

Hon fick omfattande frakturer i alla delar av ansiktsskelettet, traumatisk hjärnskada med blödning under den innersta hjärnhinnan och smärre blödningar inne i själva hjärnvävnaden, samt många frakturer i övriga delar av kroppen. 

Intensivvården samlade många duktiga kirurger, specialistöverläkare och övertandläkare som opererade henne och gav henne en ny chans i livet. 

Att återskapa bland annat hennes sönderslagna ansikte tog 17 timmar och krävde mängder av miniplattor och skruvar av titan. Handleder och bäckenet innehåller också metaller. 

Efter drygt 2,5 månader hade min dotter återhämtat sig mirakulöst snabbt. Alla var överraskade. Hon hade inga koncentrationssvårigheter, kunde koppla av med talböcker, och hade god förmåga att kommunicera med personer i sin omgivning. 

Hon fick åka hem den 16 december på permission och blev utskriven från avdelningen redan den 20 december 2016. Rehabilitering var planerad efter alla helger. Hon var mycket förväntansfull inför julen, som blev lyckad. Det var tre härliga veckor för hela familjen. 

Den 7 januari drabbades hon troligen av posttraumatiskt stressyndrom och blev frivilligt inlagd på vuxenpsykiatri samma dag. Under de kommande dagarna blev hon alltmer tystlåten, nedstämd och orolig. 

Ingen traumafokuserad psykoterapi som KBT eller EMDR erbjöds henne. Sådan terapi görs inte på den avdelningen. Där finns inte ens någon psykolog eller psykoterapeut. 

Behandlande psykiatriker bestämde sig för att utsätta min dotter för elchocksbehandling, helt utan information som man normalt brukar ge till patienten och anhöriga enligt nationella riktlinjer för ECT. 

Läkaren påstod att min dotter har sagt ja till ECT trots att hon led av "djup depression", som han uttryckte det. Då anser jag att hon inte var mentalt kapabel till att veta vad hon svarade på, och det är jag 100 procent säker på. 

Vi föräldrar fick inget informationssamtal om att ECT har ägt rum. Ingen på avdelningen har tagit kontakt med oss anhöriga och ingen skriftlig information överlämnades till henne. Om psykiatrikerna hade informerat oss anhöriga om att han vill sätta in ECT-behandlingar på min dotter hade vi aldrig gått med på att hon fick elchocker. 

Den 23 januari 2017 startades, utan min vetskap, ECT på totalt 12 behandlingar, trots allvarliga traumatiska huvudskador. Övriga delar av kroppen hade opererats med en stor mängd strömförande metallimplantat, som hon kommer att få leva med för resten av livet, och då gäller det att det inte uppstår några implantatfel. 

Här har psykiatrikern inte tagit hänsyn till min dotters patientsäkerhet och framtida hälsa. Kanske har det redan nu uppstått några implantatbrott? Efter andra elchocksbehandlingen slutade min dotter prata, äta och dricka, och på toppen av eländet började hon kissa på sig. 

Hon uppvisade ingen förbättring. Hon blev undernärd, apatisk och för att överleva fick hon näring genom dropp. Hon luktade mycket illa i 2 månader. Jag påpekade ofta detta till sjuksköterskorna, men det hände inget, inte ens urinprov blev tagna. 

Sedan blev det bara värre för varje ny behandling. Den 2 februari, efter andra samtalet med psykiatrikern, blev jag upplyst om fler ECT-behandlingar. 6 stycken till. 

Jag ifrågasatte hans beslut och om det verkligen var rätt att utsätta hennes återbyggda kraniums skelettdelar för detta. Jag protesterade och påtalade för honom att min dotter bara blev sämre. Jag kände mig maktlös av hans likgiltighet. 

Observera, ingen information om ECT levererades till oss anhöriga denna gången heller. ECT:n avslutades den 17 februari. Hon drabbades av minnesförlust, passivitet, brist på energi, koncentrationssvårigheter, humörsvängningar och ökad irritabilitet eller vredesutbrott. 

Hon har glömt mycket av svenska ordboken, och om orden inte kommer fram, kommer aggression. Min dotter glömde hur en laptop eller en MP3-spelare fungerar, och då är det enklare att smälla den i golvet. Hennes när- och långtidsminne är inte som förr och hon har svårighet med koncentrationen. 

Min dotter har fått svårt för att uttrycka sig och det tar tid innan hon kan säga något. Hennes personlighet är helt förändrad. Idag har hon en hjärnskada enligt personalen, efter att en magnetkameraundersökning av hjärnan togs den 2 juni. 

Varför har behandlande psykiatriker väntat så länge med hjärnundersökningen? Jag vet att hon inte hade hjärnskadan strax innan ECT:n startades för det har tagits datortomografi (en särskild sorts av röntgen) av hjärnan. 

Jag känner inte igen min dotter, hon drabbas av humörsvängningar och ökad irritation eller vredesutbrott. Men det värsta är allt lidande som hon får stå ut med, på grund av hjärnskadan som ECT-behandlingarna har orsakat.

Hennes minne är som ett hopplock av gamla, nutida, sanna eller overkliga och påhittade tankar på en gång. Det förfärliga är att hon inte har någon aning om till exempel vad som har hänt för en timme sedan eller om hon har ätit middag eller hur gamla vi föräldrar är. 

Behandlande läkare undvek mig, kändes det som. Jag har bara samtalat med psykiatrikern tre gånger under tiden min dotter vårdades på psyket. Hon klagade på smärta i huvudet flera dagar. 

Jag har ifrågasatt ECT-behandlingen från allra första början, jag märkte direkt på min dotter att något blev fel, och påtalade för personalen att man kanske borde ta detta på allvar. Ingen respons fick jag. 

Jag tänkte att "så mycket metallimplantat min dotter har, kanske fick hon brännskador?". Metaller, vatten och människokroppen leder ström, och jag har aldrig hört talas om någon metall som inte gör det. 

Idag är det sju månader sedan hon blev utsatt för elchocksbehandling, och hon har inte blivit bättre. Min dotter förflyttades till korttidsboende som är ett enskilt boende för människor med psykisk funktionsnedsättning. 

Jag är bekymrad över att hon kanske inte får komma tillbaka till sin lägenhet och leva ett drägligt liv. Om hennes psykiska hälsa inte förbättras blir det troligen permanent gruppboendeform. 

Allt lidande som min dotter måste stå ut med smular mitt hjärta i småbitar. Så grymt. Så fasansfullt. Varför blev det så fel? Vården ska hjälpa, inte stjälpa! 

Mirra Persson

Har du varit med om något liknande?