Sverige har ett ansvar för tiggarna – att blunda är bara fegt

- 23/08/2017, 08:49
Gudrun Schyman (Fi) reagerar på Vellinge kommuns förslag om tiggeriförbud.
1 av 3

Gudrun Schyman (Fi) reagerar på Vellinge kommuns förslag om tiggeriförbud.

Privat/NTB scanpix

2 av 3

NTB scanpix

Gudrun Schyman (Fi).
3 av 3

Gudrun Schyman (Fi).

Privat

Gudrun Schyman (Fi): "Att fattigdomen finns vet nog de flesta, också i Vellinge, men de vill slippa se den."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Möter du människor som tigger? "Ja, men inte här", svarade många för tio år sedan. Idag svarar nästan alla "Ja, visst gör jag det". 

Det finns ingen glädje i svaret. För det finns ingen glädje i det mötet. Den som tigger är i en utsatt och förnedrande situation. Vi som passerar skäms, oavsett om vi ger eller inte.

Fattigdom gör något med oss, oavsett om vi själva är fattiga eller inte. Vi vill inte att det ska vara så här. Vi vill inte möta nöd utan att kunna göra något åt det. När vi inte kan göra något åt det så skäms vi. För att vi inte kan. För att vi inte vågar. Eller för att vi inte vill. 

Men i Vellinge skäms man inte. Där både vågar och vill man. Man vill helt resolut förbjuda tiggeriet i kommunen. Man vill slippa se. 

Vilka är det då som de vill slippa se? Varför kommer de hit? De människor vi talar om är de EU-medborgare som kommit från Rumänien och Bulgarien. 

Flertalet är romer och skälet till att de kommer hit är att de faktiskt inte klarar sig hemma. Hemma är de i många fall helt utestängda från arbetsmarknaden. Deras barn diskrimineras i skolan. 

Flertalet romska familjer bor i direkt hälsovådliga slumbostäder och tillgången till sjukvård är i praktiken spärrad. Medellivslängden för romer är ungefär tio år kortare än för den övriga befolkningen i hemlandet.

Många av de mest utsatta och fattiga försöker finna lösningar genom att periodvis resa utomlands. Tidigare fanns arbeten i södra Europa, bland annat inom jordbruket, men efter ekonomiska kriser och av EU påbjudna gigantiska sparprogram, som ökat flera länders arbetslöshet drastiskt, tog det slut. Många sökte sig då norrut.

De romer som kommer hit gör det alltså av nödtvång. De söker en möjlighet att skydda sina barn från att tvingas in i samma onda cirklar av misär och fattigdom.  

Det är det här som Vellinge inte vill se. Att fattigdomen finns vet nog de flesta, också i Vellinge, men de vill slippa se den. De vill inte arbeta aktivt mot fattigdomen utan väljer att förbjuda de fattiga.

Vad skulle de kunna göra i stället? Självklart vilar ett tungt ansvar på hemländerna. Lika självklart är att EU har ett ansvar. 

Unionens försök att skydda minoritetsrätten för romerna har hittills gett små resultat trots uttalanden och resolutioner. Kvar står att löftena måste infrias och anslagna medel användas för avsedda ändamål.

Men svenska myndigheter har också ett ansvar. Självklart ska samarbete utvecklas med hemländernas regeringar. Dialogen måste ta sikte på att stödja de positiva krafterna och kopplas till ett aktivt stöd till de frivilligorganisationer som arbetar med praktiskt bistånd i länderna, till exempel Röda Korset och Rädda Barnen. 

Men Sverige har också ett direkt och eget ansvar för dem som är här. Alla EU-medborgare har rätt att bli bemötta som människor. 

I stället för förbud och avhysningar kan kommunen erbjuda enkla alternativa boenden, skolgång till barnen och i samarbete med frivilliga krafter organisera arbeten. Det har andra kommuner gjort.

Vellingeborna kan välja det mänskliga mötet i stället för att mota bort människor. Det är när vi ser oss själva i andra som vi blir människor.

Gudrun Schyman,
Partiledare Feministiskt initiativ