Killarna på tunnelbanan fick mig att tröttna – på att vara kvinna

Jag är rätt trött på att vara kvinna, just nu idag, just nu på minuten. Jag har jobbat en hel kväll, sitter på tåget och tänker "fan vad skönt att passet är slut".  

Jag sätter in lurarna och lyssnar på lite skön musik. Varvar ner och tänker på hur skönt det ska bli att få komma hem, vara ifred, var på det kliver på fyra män. De är rätt berusade och får för sig att sätta sig precis där jag sitter.

Jag ryser till, men tänker "men Jemina, sluta, det är bara några killar. Vem har sagt att de ens kommer kolla eller prata med dig? Sluta dra alla killar över en och samma kam". Men min tanke stämde såklart inte. 

De börjar prata med mig, och jag vägrar ta ut mina lurar och tänker att de måste förstå att jag vill vara ifred och lyssna på min musik. De fortsätter prata och jag sänker volymen lite, mest för att jag är nyfiken på att höra vad de vill mig.  

En av killarna säger "seriöst, vem tror hon att hon är som inte svarar när man pratar med henne?". Jag suckar för mig själv. Sen när måste man prata med folk man inte känner? Så vitt jag vet sa mina föräldrar till mig att man inte ska prata med främmande folk.  

De fortsätter och säger saker om mitt utseendet. De vill få kontakt. Det slutar med att ena killen lägger sin hand på mitt ben. Jag tar ut mina lurar, tar bort hans hand och säger "jag vill inte att du rör mig". De andra killarna skrattar. 

Han svarar "sluta lek svår". Jag väljer att gå av en station tidigare, ställer mig upp och går förbi och hör hur en av killarna säga "fan vilken kropp du har, riktigt knullmaterial!". Jag ryser och går av. Jag står på perrongen och blir arg. Arg på hur killar, män, pojkar kan känna att de kan bete sig hur de vill. 

Kommentera en kvinnas utseende, kropp och så vidare. Arg över att jag var tvungen att gå av en station tidigare. Arg över att jag inte gjorde mer. Men vad mer hade jag kunnat gjort som ensam kvinna? Jag är otränad, väger mycket mindre än dem och är kortare. 

Hade jag rört dem hade det varit fyra som skulle kunna röra mig. Hade jag provocerat dem hade jag fått skylla mig själv. Så vitt jag vet, oavsett hur nykter eller full jag är, har jag aldrig gått fram till någon kille och rört honom, kommenterat hans utseende och så vidare. 

Jag är så trött på att ännu en gång få känna obehag. Så trött på att ännu en gång få rätt om hur vissa killar, män och pojkar kan bete sig. 

Hur kan en man, kille, pojke känna att de är så mycket bättre än en tjej? Hur kan en man känna att den har rättigheten att röra en kvinna? Hur kan en man känna att den får bete sig precis som den vill?

När ska jag slippa behöva få obehag av att vara ensam kvinna på kvällen? När ska jag slippa behöva förklara varför jag inte vill prata med någon? När ska jag slippa vara rädd för att möta män, pojkar och killar ensam? Just nu är jag trött på att vara kvinna, tjej, flicka. 

Jemina Sjögren