Elin, 21: Det är så här det blir när psykvården brister
Elin Svenneke: "När man behöver hjälpen som mest, det är då det finns som minst av den."
Elin Svenneke är 21 år och bor i Stockholm.
Jag sitter i rökrummet på S:t Görans psykiatriska akutmottagning och röker min sista L&M. Blåser ut tobaksrök som får det lilla rummet att osa i dimma.
Jag har precis blivit uppsläppt ur bältessängen och känner lugnet från Haldolen, Stesoliden och Phenerganen. Efter ytterligare en stund får jag en tablett 10 milligram Zyprexa och 10 milligram Stesolid och jag inser hur förbannat enkelt det är att få människor att lägga locket på.
Ge dem en tablett eller spruta, lite vatten, gå ut och andas. Jag inser hur lätt det är för läkarna att spänna fast en patient vid vrister, handleder och midja. Jag inser hur lätt det är att lägga över ansvaret på patienten istället för vid läkaren.
Jag hade varit nere på tågspåret när några killar reagerade. De klättrade ned på spåret och lyfte upp mig medan jag kämpade för att fly. Om inte det är civilkurage, vad är då innebörden av det? Jag skulle ju dö nu. Att dö var det enda som cirkulerade i mitt huvud.
Sedan kom ju ambulansen, polisen, väktarna och det är svart fram tills att jag ligger i ambulansen, uppkopplad för att se så mina värden är okej. Det är så här det blir när psykvården brister. När man anses pestsmittad och ingen vill ta i en.
När man faller mellan stolarna, mellan slutenvården, öppenvården och socialpsykiatrin. När man måste vara frisk för att orka vara sjuk. För att orka med myndigheter och byråkrater och människor som vill göra av med så lite pengar som möjligt.
När människorna som ska hjälpa men inte hjälper och istället så får allmänheten rycka in. Precis, exakt så, som de killarna gjorde när jag gick på tågspåret gjorde. När man behöver hjälpen som mest, det är då det finns som minst av den.
För några veckor sedan pumpades jag i mediciner, låg i bältessäng uppemot 25 gånger på en vecka. 25 gånger. För att sedan nästa dag ge mig fria händer och nollställa min medicinlista. Men vet ni, ni kan aldrig ge en person med tvångstankar fria händer.
De fria händerna blir till impulser och plötsligt ligger man där på tågspåret. Plötsligt har man skurit sönder sina redan sönderskurna armar lite till. Plötsligt har man svalt kartorna med tabletter eller så har man blivit sexuellt utnyttjad för att man har druckit för mycket alkohol.
För som ni vet så handlar inte tvångstankar bara om man har stängt av spisen eller låst ytterdörren. Det kan gå så fruktansvärt mycket längre.
Elin Svenneke
