Marcus Birro: Sverige – är det okej att vara rädd nu?

När man försöker beskriva Sverige så sanningsenligt som möjligt blir man ofta väldigt aggressivt beskylld för att svartmåla.

I radio för en tid sedan blev undertecknad beskylld för att vara en som vidgar glappet mellan makt och folk. Som om jag hittade på allting. Som om jag sprang mörkermännens ärenden...

Men jag springer ingens ärenden. Jag försöker beskriva verkligheten som verkligheten ser ut. Att bli beskylld för att vara högerman känns närmast surrealistiskt. Sanningen rör sig obehindrat på den politiska skalan.

Eliten vill få oss att tro att den där sprickan inte redan finns. Sådana som jag och andra behöver verkligen inte skapa den. Den finns. Jag lovar er, alla ni som älskar att rida ut och kräva av oss andra att vi inte ska vara rädda, att den sprickan finns.

Den är en ravin nu. Folk är skitförbannade på media och på politikerna. Det är en ilska som borde ha tagits på mycket större allvar för länge sedan. Jag kan hålla med om att politikerföraktet kan vara tröttsamt men det har sin grund i en sund slags ilska. Den har sitt ursprung i en känsla av vanmakt och utanförskap.

Ett nyhetssvep en helt vanlig dag är förfärande läsning. Under en och samma vecka sker två olika överfall där människor attackeras med kniv. En man i Örebro går runt med draget svärd mitt i centrum. En polis utsätts för ett mordförsök bakifrån mitt i centrala Stockholm. En man skjuts i Malmö. En annan i Tumba.

På Sveriges Radios hemsida kan man i dag läsa om skjutningarna i Sverige. De är långt många fler än i andra länder. I förhållande till folkmängden sker det fyra till fem gånger så många skottlossningar med dödlig utgång i Sverige som i Norge och Tyskland, visar en färsk forskningsrapport.

"Sverige ligger snarare i paritet med södra Italien", säger Joakim Sturup, kriminolog och en av forskarna bakom studien. "När vi talar med poliser och forskarkolleger utomlands är det svårt att hitta en motsvarighet i andra länder", säger han till P4 Malmöhus.

Två saker är värda att notera här. Jag kan en del om Italien. Jag är medborgare i det landet. Jag vet hur extremt södra Italien styrs. Den delen av landet styrs till stora delar av olika varianter av maffian. Att Sverige nu ligger i paritet med södra Italien är faktiskt chockerande nyheter som borde få varenda nyhetsredaktion att faktiskt börja ta detta på allvar.

Den andra saken är vad forskaren säger om jämförelsen med andra länder... "Det är svårt att hitta en motsvarighet i andra länder". Det är en fruktansvärd sanning. Sverige skiljer alltså ut sig på ett sätt som är helt bisarrt.

Ändå är det så många i den mediala eliten som beskyller oss som vågar skriva om detta för att skrämma folk. Varför? Kan någon enda människa svara på den fråga. Varför vill ni tona ner våldet, problemen, ilskan som Sverige förvandlats till?

Är det okej att bli lite rädda nu? Är det okej att bli förbannade? Är det okej att faktiskt undra vad som håller på att hända i Sverige? Eller ska makten och eliten fortsätta jaga sanningssägare? När ska folket resa sig ur sin Ullared-psykos och skaka av sig den makt och den elit som orsakat allt detta?

Går det fortfarande att peststämpla en Birro och sedan låtsas som om inget hänt? Min övertygelse är, efter att ha varit en av få som orkat och vågat skriva om detta i över fem år, att tillståndet i nationen faktiskt är VÄRRE än vad någon av oss kunnat formulera tidigare.

Och Virtanen, DN, Aftonbladet, Expressen, politiker och andra. Jag har en konkret fråga till er. Om ni nu tycker att jag svartmålar och tar i, hur ser ni på dessa obändiga fakta? Vilket Sverige lever ni i?

Vilken vaggande skönsång sjunger ni för er själva och era barn varje kväll? Jag skulle så gärna vilja veta hur ni tänker. Vilket tryggt, ombonat och vackert Sverige är det vi inte ska vara rädda i menar ni? Beskriv det gärna för mig för jag ser det ingenstans.