Marcus Birro: Vi vill leva i kärlek – men rädslan hotar oss i grunden
Marcus Birro: "Livet – där vi vill leva i kärlek och trygghet och omtanke och solidaritet men där rädslan hotar oss."
Som ett slags sorgligt sorl är mitt liv just nu. Jag står en bit vid sidan av allt som sker och ser på. Jag har byggt en mur mellan mig och allt som sker.
Det är min mur. Jag skyller inte ifrån mig på någon annan. Det är ingen annans fel att den står där. Den står där den står.
Det kom ingen riktig gryning idag. Morgonen kom med ett mörker som högst motvilligt lämnade plats för en grådaskig, vindstilla dag där löven på något sätt ändå virvlat till marken. Jag går på automatik. Kärleken till mina barn är det som håller mig uppe.
Samma dag som det meddelas att Stockholm enligt SÄPO mottagit ett terrordåd ser jag pansarvagnar med soldater på vägarna på Södermalm. Soldater står på flaket och blänger argt ner på oss bakom sina solglasögon.
Pansarbilen stannar vid rött vid Skanstull. Det är egentligen bara det, att den stannar för rött, som försäkrar mig om att det är en övning, Aurora, och inte på riktigt.
Men det kunde ju ha varit på riktigt. Rykten rör sig snabbt så här års. Man ska undvika tunnelbanan säger dem. Oklart vilka som säger det för polisen säger att vi stockholmare inte ska oroa oss. Men vi gör ju det. Vi gör det ändå.
Jag tar en promenad till barnens skola, tänker fruktansvärda tankar om hur oerhört enkelt det vore för en terrorist att ta sig in på en skola. Jag slår undan den skräcken och sätter mig på en bänk intill gungorna.
Mina barn kommer sprintade mot mig på skolgården som två solstrålar, två pilar, två välsignelser. Jag kramar dem hårt och länge och vi går och fikar i närheten, sitter nära varandra och samtalar lågt om dagen som gått, om middagsplanerna, om kvällen och vecka som kommer.
Livet helt enkelt. Som vi vill leva i kärlek och trygghet och omtanke och solidaritet men där rädslan hotar oss i grunden.
Jag trodde jag hade svar på den där rädslan. Som jag minns det hade mina föräldrar alltid svar på våra frågor. Eller är det något jag bara vill minnas?
På kvällen sedan ligger jag nära barnen och lär mig andas i deras rytm. Just där och då är de trygga. Jag älskar dem och den kärleken kan ingen rädsla slå hål på.
