Isabelle, 23: Min akne höll på att förstöra mitt liv
Isabelle Burlin: "Ibland gråter jag av hopplöshet för att jag känner mig som den fulaste personen i hela världen på grund av min akne."
Isabelle Burlin är 23 år, bor i Västerås och pluggar till kommunikatör.
Hon brinner för kreativt skapande och får bland annat utlopp för det genom att skriva, fota och måla.
Läs mer på isabelleburlin.blogg.se och följ henne på Instagram.
Sedan jag var fjorton år har jag haft problem med min hy. I snart tio år har jag stått framför spegeln, granskat mitt ansikte, klämt och pillat, använt olika dyra krämer, gråtit, känt mig äcklig och fått utskrivet olika tabletter och speciella krämer av läkare för att acnen ska gå bort. Men inget har hjälpt.
Under tonåren täckte jag alltid mitt ansikte med smink så att ingen skulle kunna se mina hudproblem. Till och med om jag bara skulle gå och hämta posten 200 meter från mitt hem.
I bilen på väg till fotbollsträningarna, när jag oftast var osminkad, drog jag ibland ner spegeln i passagerarsätet, granskade min hud, höll upp båda händerna och täckte för de mest aknedrabbade områdena och tänkte "om bara dessa skulle försvinna då skulle jag ändå vara ganska fin".
I skolan var det extremt jobbigt att vara med på simlektionerna, för då skulle alla i min klass kunna se min prickiga rygg, och mitt prickiga ansikte, eftersom sminket i ansiktet skulle gå bort på grund av den fuktiga miljön.
När någon tog en bild på mig, och jag var utan smink eller att finnarna syntes, tyckte jag att det var EXTREMT jobbigt. Jag ville aldrig vara med på bild.
I många, många år (och fortfarande idag) matas jag med bilden av att finnar och akne är något fult och äckligt. Tänk bara på all reklam som görs för hudvårdsprodukter som ska motverka finnar, akne, och "oren hy". Och vadå oren hy? Akne har absolut ingenting med hur ren eller oren hy man har.
Idag står jag fortfarande framför spegeln och granskar mig själv. Ibland gråter jag av hopplöshet och frustration för att jag känner mig som den fulaste personen i hela världen just på grund av min akne, och att ingenting hjälper vad jag än gör.
Ibland känns det som att jag är den enda personen med detta problem trots att jag vet att det finns personer som lider av samma sak.
Trots att jag vet att det finns flera miljoner människor över hela världen, som också har akne, så tror jag att jag är den enda, eftersom jag på bloggar, Instagram och övriga sociala medier aldrig ser någon med denna hudproblematik, eftersom det retuscheras bort.
Och ja, jag förstår varför man väljer att retuschera bort. Kanske för att man skäms, kanske för att man känner sig osäker, kanske för att man känner sig ful. Kanske för att man är rädd för att få elaka kommentarer.
Anledningarna är många och jag kan känna igen mig i varenda anledning. Personerna som retuscherar och fixar till sina bilder, det är inte deras fel att det blivit så här. Det är samhällets fel, och vi är alla produkter av samhället, men jag vägrar att acceptera det.
Jag vill inte att människor med samma problem som mig ska känna sig ensamma. Jag vill inte bidra till den osäkerhet och ensamhet som bland annat retuscherade bilder kan ge. Jag vill inte känna mig ful och äcklig på grund av min akne. Jag vill inte att andra heller ska känna så om sig själva för att de inte har någon att känna igen sig i.
Därför gör jag ett aktivt val i att exponera mig själv precis så som jag ser ut. För att jag vill kunna lägga upp bilder på mig själv utan att bry mig om att aknen syns. Jag vill kunna känna mig fin. Men framför allt, så vill jag inte att några jävla prickar i ansiktet ska få begränsa mig.
Förra året skrev jag en krönika om dålig hy och hur det kan påverka ens psyke. Här kan ni läsa den: Om dålig hy och vad det gör med ens psyke.
