Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Birro: Kyrkpersonal ska hantera beväpnade – hur hamnade vi här?

- 09/10/2017, 09:37 -

Denna text är hämtad från bloggen Marcus Birro Blogg.

Marcus Birro frågar sig vad som har gått snett när kyrkoanställda i Malmö ska lära sig att handskas med beväpnade bröllopsgäster.
1 av 4

Marcus Birro frågar sig vad som har gått snett när kyrkoanställda i Malmö ska lära sig att handskas med beväpnade bröllopsgäster.

Privat/TT/TT

2 av 4

Tomas Oneborg/SvD/TT

3 av 4

Martina Holmberg / TT

Marcus Birro.
4 av 4

Marcus Birro.

Privat

Marcus Birro: "Kyrkoanställda ska lära sig att handskas med beväpnade bröllopsgäster. Men vänta lite... Varför ska de ha vapen med sig i kyrkan?"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag såg om filmen Alien i helgen. De flest har nog sett den eller vet åtminstone på ett ungefär vad den handlar om. 

Vid ett tillfälle lyckas en i besättningen skada rymdmonstret. Lyckan blir dock ytterst kortvarig. Blodet som varelsen blöder är en frätande syra som skär rakt igenom skrovet, rakt igenom rymdskeppet, våning för våning. 

Det är genialt i sin enkelhet. Skadar du monstret blöder det syra. Alltså kan det vara bättre att låta bli att skada det. Snacka om subtil försvarsmekanism.

På många sätt är Aliens blod en bra bild av hur Sverige fungerar. Vi vanliga dödliga håller till en bit ner och inne i det väldiga skeppets mage. Vi stretar på. Det som sker tio våningar högre upp läcker ner på oss. 

Men ingen där uppe tar ansvar för det som händer hos oss här nere. Och vi? Vi håller käften. Vi fegar ur. Vi knyter vår näve i fickan. Vi ruskar inte ens på oss. Vi skjuter budbäraren. 

Handling och konsekvens är inga givna följeslagare i våra liv. Jag tänker på Alien när jag halvligger i soffan och ser partiledarna svamla under två timmar i SVT. 

De pratar om en verklighet vars konsekvenser de aldrig kommer behöva ta del av. Ingen orkar eller vågar på allvar lägga korten på bordet. Det är så fegt, tillrättalagt, meningslöst, ihåligt. 

Om man ser efter ska man upptäcka att varenda en av dem har ett stort, svart vinande hål rakt igenom sina hjärtan. Det är det gröna blodet som karvat i dem. Hur kan någon enda människa ens överväga att lägga en röst på de där lögnhalsarna?

I går kom också nyheten att 230 kyrkoanställda i Malmö ska lära sig att handskas med beväpnade bröllopsgäster. Vid en första tanke kan det framstå som en rätt klok och smart grej. Men tänk efter ett tag. Följ det giftiga blodets väg upp en liten bit...

Vi har människor som arbetar på den enda sakrala plats vi har kvar i vårt förbannade land, kyrkan. Vi har en organisation som uppenbarligen upplever att allt fler kriminella har med sig vapen när de ska begrava sina anhöriga. 

Borde inte första tanken bli; men vänta lite... Det är förbjudet med vapen i vårt samhälle. Varför ska de ha vapen med sig i kyrkan? Varför ska kyrkan välkomna beväpnade gäster? Varför ska vi upplåta en helig plats åt mördare med vapen? Varför?

Och vad säger det om ett land när ett land så totalt drar ner byxorna och böjer sig fram för det kriminella våldet? 

Vad säger det om vårt land när vi så totalt givit upp och istället för att ta striden mot våldet och gängen väljer att utbilda kyrkans folk i att handskas med beväpnade gäster? Ser ni inte att blodet fräter sönder skrov för skrov, våning för våning?

Rapporterna om ökat våld i skolan duggar också tätt. Igår kom ännu en, presenterad i DN. Ingen orkar bry sig. Ingen letar efter anledning i skräck för vad man ska finna.

Resultatet? En ökad känsla av otrygghet hos människor i vårt land. Ingen orkar längre se sammanhangen. Ingen orkar lägga korten på bordet. Ingen lägger pusslet. Alla ser galenskapen men ingen gör något åt den. 

Snart har det gröna, frätande blodet gjort hål i hela skeppet och vi kommer sugas rakt ut och bort i rymden.

Sverige sjunker. Sverige är som ett vilset barn som visslar i mörkret. Vi garvar åt alla som försöker påpeka för oss att vi kanske hamnat lite snett.

Vi går i cirklar i en stor, svart skog och som vanligt är det vanligt folk som får betala det högsta priset. Men så länge detta folk håller sin käft och fegar ur får detta folk faktiskt skylla sig själva.

Marcus Birro
Vill du också få ut din röst?