Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Ni som lämnar någon att dö för att hinna till jobbet – ni äcklar mig

- 11/10/2017, 12:41
Emelie Olsson skriver om människors brist på medmänsklighet.
1 av 3

Emelie Olsson skriver om människors brist på medmänsklighet.

Privat/AP

2 av 3

AP

Emelie Olsson.
3 av 3

Emelie Olsson.

Privat

Emelie Olsson: "Man kan inte rädda världen, men man kan bli sen till jobbet för att hjälpa någon som kanske dör."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Hösten kastar hårda vindar mot min tunt klädda kropp och jag rundar hörnet mot tunnelbanan. In genom spärrarna för att blippa mitt kort, och när jag gör det, så ser jag en man ligga raklång på marken framför mig. 

Över honom står en medelålders kvinna lutad. Hennes mörka hår är stripigt, hennes hud är mörk av sot och smuts. Hennes blick är död sedan länge och även om hon inte är kapabel att visa några känslor, så ser jag att hon skriker inombords. 

Hon greppar hans lealösa arm i ett hopplöst försök att dra upp honom. Ur hans mungipor rinner dregel, han har tappat en sko och hans byxor är nere vid anklarna. Stanken av dem får en att vilja vända ryggen till. Och det gör de flesta. Faktum är att nästan alla gör det.

En man har stannat för att hjälpa till. Jag försöker se hur jag själv kan hjälpa till samtidigt som jag vänder huvudet mot spärrvakten och möter hans förtvivlade blick när han ringer efter hjälp. 

Människor rusar förbi, som om de inte ens har bråttom men låtsas för att slippa se. Jag funderar över hur deras familjer hade reagerat om de hade sett dem. 

Vad deras chefer hade tyckt om de passerade en person i nöd utan att hjälpa till. Hur deras barn hade sett på dem, hur de ser på sig själva. 

De ser nog inte alls. Det är så lätt att blunda.Det är en av de äckligaste människotyperna, de som ser ner på missbrukare eller andra socialt utsatta grupper. Som om man själv är odödlig, som om man själv aldrig skulle kunna hamna där. Som om de som hamnat där ville det

Jag minns när jag var yngre, och vägrade inse att en person i min familj var alkoholist. Inte för att jag inte visste det, jag ville bara inte ta orden i min mun. En alkoholist var ju en sån som låg utslagen på en parkbänk, en sådan var det ju inte jag hade i min familj. En sådan.  

Som om jag är ett dugg bättre, eller var. Kanske känner jag mig så nära, för att jag är så medveten om att det hade kunnat vara jag en dag. Det hade kunnat vara någon jag älskar, eller har älskat. 

Det är någon som har familj, någon som känner sorg och smärta precis som jag. Det är någon som fryser om nätterna medan jag ligger tryggt i min säng under dubbla täcken.  

Kanske dog den här mannen samma dag. Det vet inte jag, jag kommer aldrig få veta heller. Inte heller vet jag om det en dag kommer vara någon jag älskar, eller har älskat. Hade ni vänt bort blicken då?  

Man kan inte rädda världen. Man kan inte hjälpa alla. Men man kan möta en blick, man kan bli sen till jobbet för att hjälpa en man som kanske dör. Man kan stå ut med lukten, man kan tåla att bli smutsig. Man kan vara en människa, bara en liten stund.

Emelie Olsson

Hade du stannat och hjälpt till?