Andy, 19: Det är inte konstigt att många transpersoner tar sina liv

Vi måste prata. Eller rättare sagt, jag måste skriva och ni måste lyssna. Jag har något viktigt som jag vill skriva om, som är livsviktigt för mig och mina syskon. 

Sommaren 2014 förändrades hela mitt liv. Det förändrade min syn på livet och min syn på samhället. Jag hade under flera års tid mått dåligt och allt kulminerade när jag blev inskriven på dagvård för ätproblematik. 

När de sedan skulle stänga för sommaren blev jag inskriven på psykakuten, där allt bara blev värre. Men jag överlevde. Jag är lyckligt lottad, för extremt många transpersoner som mår dåligt och har självmordstankar överlever inte. 

Att jag råkar vara transperson och har mått så dåligt som jag en gång har gjort är inte konstigt, för vi lever i ett samhälle där vi redan som små kids blir inpräntade i det tvåkönsnormativa samhälle som vi lever i. 

Vi blir inpräntade med att personer som föds med vagina ska vara tjejer, att de ska leka med prinsessor och att deras favoritfärg ska vara rosa eller lila. Att deras pronomen ska vara hon. Att personer som föds med snopp ska vara killar, att de ska leka med bilar och superhjältar och att deras favoritfärg ska vara blå eller grön. Att deras pronomen ska vara han.

Hur galet är inte det? Hur galet är det inte att dessa könsnormer fortfarande är så galet starka år 2017. Varför kan inte alla människor som föds bara få vara kids, människor, unga vuxna, vuxna, UTAN att bli påtvingade pronomen, könsnormer, jobb och liknande, på grund av deras kroppar?

Jag är så fruktansvärt arg över att jag blev tvingad att gå igenom allt som jag har gjort för att komma fram till vem jag är. Till att komma fram till att jag inte passar in i samhällets tvåkönsnormativa värld, att jag är icke-binär och att mitt pronomen är hen. Det är inte jag som är konstig, det är samhällets normer som är konstiga. 

Att jag tvingas möta så mycket okunskap och hat på grund av att jag vågar bryta de normer som finns är fruktansvärt. Att bli felkönad, tilltalad som "tjejer", gång på gång behöva förklara hur mycket det skadar. Hur mycket det dödar. Hur mycket energi det tar. Hur kan det vara så himla svårt att förstå? HUR?

Det är inte jag som borde må dåligt, det är samhället som borde må dåligt. Det är inte jag som borde rätta dig varje gång du säger fel, det är du som aldrig borde säga fel. Det är inte jag som borde behöva förklara, det är du som borde googla så att du får kunskap. 

Det är inte jag som ska behöva höra någon i krogkön som säger "hen, hin, ja du vet ickebinära, de som inte har något kön", och skrattar. Skrattar åt min existens. Skrattar mig rakt upp i ansiktet. Spottar på mig trots att de inte ens vet om det. Trots att de inte vet att det som de säger skadar mig så brutalt mycket. 

Jag ska göra allt i min makt och allt jag kan här i livet för att kämpa emot de normerna som finns för att ingen mer ska behöva gå igenom det helvetet som jag har varit igenom. Vi måste börja agera nu. 

Vi måste börja motverka de könsnormer som finns. Vi måste börja prata om transpersoner och hur extremt hög självmordsstatistiken är bland dessa och förstå varför det är så. För det är inte konstigt. 

Jag förstår varför transpersoner inte vill leva i det här samhället, som gång på gång på gång spottar på oss, som gång på gång exkluderar oss och hatar oss, trots att vi, enligt många, inte ens existerar.

Jag tänker inte längre vara tyst, det är dags nu.  

Andy Lundberg