Birro: Biblioteket är ingen fritidsgård för kriminella – släng ut dem
Marcus Birro: "Biblioteken måste fredas från kriminella gäng och aggressiva människor."
När jag var ung var biblioteket min frizon, min kyrka, min plats på jorden. Jag växte upp i en förort, Lövgärdet utanför Göteborg, och biblioteket låg mitt i ett väldigt stenhus, nedanför en rulltrappa som alltid stod still. Det låg inklämt mellan en hiss och ett parkeringshus.
Det var som att lämna ett ständigt ösregn att kliva in där. Det var som att komma hem. Jag älskade tystnaden där inne, älskade de försynta kvinnorna som jobbade där, älskade den tjocka heltäckningsmattan, älskade backarna och hyllorna med böcker, älskade det stilla ljudet av bokblad och tidningssidor som vändes.
Det var en sakral plats, ett ställe där man fick vara ifred ifrån de förbannade mobbarna, idioterna som älskade att jaga en nerför backarna borta vid skolan. Biblioteket fungerade som ett kors för vampyrer. Mobbarna vågade sig aldrig in där.
Eller så fanns det en sorts tyst och hemlig överenskommelse om att bland böckerna, inne på biblioteket, får man faktiskt vara ifred. Även de oheliga förstår kraften i en helig plats.
Biblioteket blev den plats på jorden där jag fick lov att känna mig exakt så rädd, exakt så stolt, exakt så mänsklig som jag faktiskt kände mig. Böckerna definierade mig. Böckerna satte ord på allt det där trasigt svarta som steg som en dum, tyst och kvävande rök i mitt inre.
Litteraturen har den egenskapen. Den räddar liv. Bokstavligen räddar det skrivna ordet livet på somliga av oss. Som förvirrad tjugotvååring arbetade jag till och med under några månader på ett bibliotek, den gången i en annan förort till Göteborg, nämligen i Bergsjön. Detta var 1994.
Visst hände det att det satt några ungdomar och hånglade i sofforna, men det var aldrig bråk, aldrig stök. Man gick till biblioteket för att läsa, för att gråta lite kanske, för att göra läxan eller helt enkelt bara bläddra i en tidning från sitt gamla hemland, eller från sitt nya.
De sista åren har det larmats om hur gäng beter sig som aggressiva, drogade apor inne på biblioteken. Familjer vänder i dörren. Personalen hotas.
Många debattörer tar de kriminella våldsverkarna i försvar och snackar en massa skit om klass och utanförskap. Vi som växte upp i förorten för trettio år sedan var också fattiga, också utanför. Det fanns inte på kartan att vi gick samman i farliga gäng och trakasserade personal och besökare på bibliotek.
Sluta försvara våldsverkare. Bara lägg ner det där snacket. Vi lever i ett land som älskar att skita ner allt heligt. Vi har gjort oss av med allt som kan stämma till eftertanke, kontemplation och värdighet. Vi rusar på.
Biblioteken är sådana platser. Biblioteken måste fredas från kriminella gäng och aggressiva människor. Det är inte svaga grupper som bildar gäng och trakasserar bibliotek. De ska ut därifrån. Ring militären och kör iväg med dem bara. Jag skiter i vart de hamnar. Ta bort dem.
Och ta med er varenda debattör som tar de här kriminella i försvar, som rättfärdigar det här beteendet med fattigdom, utanförskap eller vad det nu kan vara.
De verkligt utsatta är de sårbara, rädda och vilsna människor (ofta unga tjejer) som kanske bara har biblioteken som sin enda frizon, som läser dikter där, som blir tröstade där, som hittar mål och mening i en diktsamling eller en roman, som älskar friden, nåden att få sitta ner med en bok eller en tidning.
Det är dessa människor som är de verkligt utsatta i dessa områden. Freda biblioteken från de kriminella gängen och gör det nu med en gång!
