Marcus Birro: Det här landet skulle må bra av lite välriktad ilska
Marcus Birro: "Sverige är ett land där det alltid är den svage som får ta den största smällen. Ett sådant land skulle må bra av mer välriktad ilska."
Det talas ofta om politikerförakt. Det finns två sorters förakt för politiker. Den ena delen handlar om ren lättja, om okunskap, slentrian och bristande kunskap. Ofta mår man så dåligt själv att man skyller ifrån sig på allt och alla andra för att man har det trassligt själv.
Men det finns också ett mer underbyggt förakt för politiker. Jag tycker det är synd att ens kalla det förakt. Det är mer en väl underbyggd ilska över att de som bestämmer inte uppfattas som att de lyssnar på människor som de vill ska rösta på dem.
När en vanlig knegare som får sparken åker ut med arslet före, utan avgångsvederlag, utan fallskärmar, utan en enda spänn i ersättning, läser om hur en minister som skött sig så grovt att hen blir av med sitt jobb ett halvår senare blir erbjuden jobb som landshövding eller gruppledare eller vad det nu kan vara, och alltid får hundratusentals kronor som fallskärm, vore det ju helt och hållet orimligt om knegaren i fråga INTE reagerar.
Det är helt och hållet orimligt att en politiker (eller direktör, eller andra högt upp i pyramiden) som missköter sig blir BELÖNAD för att han eller hon misskött sitt arbete. Det är fullständigt vedervärdigt.
Ta en snubbe som Dan Eliasson, en person med så många ryggkliare att han kan dansa från katastrof till katastrof utan att bli avsatt. Han sabbar Migrationsverket och hamnar på Försäkringskassan (där den interna kritiken från övrig personal blev allt för högljudd) och blir högsta chef för Polismyndigheten.
Hur är det ens möjligt att den politiska eliten alltid premierar medelmåttan? Hur är det möjligt att missköta sig så till den grad och sedan få ännu ett välavlönat toppjobb? Varför håller dem varandra bakom ryggen?
Ilska är en energi, sjunger gamle punkaren John Lydon. Så är det ju. Ilska i sig själv är ju helt värdelös men den behövs också för att vi ska få syn på och framförallt korrigera de ständiga orättvisor som vi ser och möter överallt i vårt land.
Ett land där det alltid är den svage som får ta den största smällen och den rike som kommer undan.
Ett sådant land skulle må bra av mer välriktad ilska.
