Snälla Therese Lindgren, sluta pracka på dina unga fans kroppsångest

Hej Therese. Jag såg en film du nyligen lade upp på din YouTube-kanal. 

Den som bland annat handlar om din vikt. Filmen där du visar upp bilder på hur du såg ut innan och efter din separation. 

Den där du berättar hur du inte kunde äta på grund av ditt mående och om hur alla de där kilona bara ramlade av. Filmen där du berättar hur många kilon du vägde innan, efter och hur många kilon du väger nu. 

Att dina intentioner med filmen var goda är jag övertygad om. Jag tror inte att du på något sätt hade för avsikt att påverka ungas mående negativt. Jag tror tvärtom att du ville få unga att må bättre i sina kroppar genom att berätta om dina erfarenheter och visa bilderna på dig. 

Visst är du tydlig med att du mår bättre nu när du faktiskt kan äta det du vill äta. Saken är dock att det är farligt att prata om vikt på det sätt du gör. 

Ingen som kodas som kvinna kommer undan kroppshets i ett patriarkalt samhälle. Ingen. Vi får tidigt lära oss att vi ständigt måste sträva efter att behaga den manliga blicken och att vi måste vara smala och vackra för att göra just det. 

Vi mäter och jämför oss med varandra och våra idoler. Och vi börjar tidigt. Vi som har en social plattform och möjligheten att nå ut till unga borde arbeta för minskat självhat och minskad kroppshets. 

Jag tror att du håller med och jag tror att det var det du ville uppnå med din film. Tyvärr blev resultatet motsatsen. 

Nu kanske du tycker att jag överdriver men du har säkert sett kommentarerna under din film. Du har säkert läst om flickan som ber dig låta bli att göra filmer som denna eftersom hennes vän har bulimi och för att den vännen kommer att se din video och påverkas negativt. 

Eller flickorna som skriver om hur konstigt och fel det känns att du väger mindre än dem samtidigt som du är vuxen och de så mycket yngre. 

Du har nog också sett flickorna som frågar dig vad som är en normal vikt för elvaåringar. En sådan kommentar hade varit för mycket. En sådan kommentar hade varit ett tecken på att du är fel ute. Ditt kommentarsfält skriker av kroppsångest. 

Det är oerhört viktigt att arbeta för att vi ska kunna prata om kroppsångest och självhat utan att känna skuld eller skam och för att vi ska inse att vi inte är ensamma. Men det finns andra sätt att göra det på. 

När jag skriver om mina erfarenheter om ätstörningar och kroppshat på mitt konto skriver jag aldrig om vikt, kilon eller dieter för jag vet hur triggande det är. 

Jag känner faktiskt igen mig oerhört väl i det du berättar i din film. Jag har nämligen gått igenom precis samma sak i anslutning till min skilsmässa. 

Men ätstörd var jag långt innan dess. Jag fick bulimi som femtonåring och det tog många år innan jag blev frisk. Men helt bra blir en ju aldrig igen. 

Det finns en ätstörd del av mig som jag alltid kommer att få leva med och den väcks av prat eller inlägg om dieter och kilon trots att jag är 33 år gammal och fullt medveten om mitt egenvärde. 

Nu är jag så pass trygg i mig själv att jag inte längre agerar på känslan av att inte duga men så har det inte alltid varit, så är det inte för alla. 

Det är det dina följare berättar för dig i kommentarsfältet. Det är det de signalerar. Och det innebär att du behöver ändra ditt sätt att prata om kroppar och vikt. 

Du gör mycket gott för unga Therese. Din bok "Ibland mår jag inte så bra" kommer jag ge till mina döttrar när de blir lite äldre. Jag önskar att det funnits en sådan bok när jag var tonåring. Tack för den. 

Jag hoppas att du tar till dig den kritik som framförts av mig och av andra och att du gör en ny film där du adresserar den. För dina följares skull.

Elin Johansson