Till alla jag gjort besvikna: Förlåt – det är min sjukdoms fel
Felicia Nilsson: "Jag vill be om ursäkt för att jag verkat otrevlig. Det är inte mitt fel, det är min sjukdom."
Felicia Nilsson är 23 år gammal och bor i Vara.
Hon jobbar som elevassistent på en skola i Nossebro.
När jag var 16 år diagnostiserades jag med IBS. Jag hade tidigare aldrig hört talas om det och enligt läkaren så var det patienter man inte hittade några "fel" på som fick diagnosen.
När jag fick min diagnos var jag tillsammans med mitt ex. Jag mådde psykiskt dåligt vilket ledde till att jag ofta hade kramper och spydde så fort jag mådde dåligt.
Kortfattat är IBS är en funktionell störning i mag-tarmkanalens arbete. Personer med IBS kan ha många olika symtom, bland annat kramper, gaser, förstoppning och diarré.
Många med IBS har också känslig mage, så kallad dyspepsi. Symtom på känslig mage är bland annat ont i övre delen av magen, uppkördhet och att man snabbt blir mätt.
Hur som helst, jag var hos läkaren många gånger och fick även åka in akut då och då. Jag fick gå igenom många tester som visade att det inte var något fel på mig; bland annat ultraljud, gluten- och laktostest.
Det värsta testet jag fick gå igenom var en gastroskopi, vilket innebär att en läkare kör ner en liten kamera via min mun och ner i magen. Inget fel syntes till (vilket i och för sig var skönt), men jag blev mer frustrerad för att jag inte fick reda på vad som var fel på mig.
Jag rasade snabbt i vikt och gick ner 12 kilo på två veckor. Jag åt precis som vanligt och det var inte så att jag "bantade" på något sätt. Min läkare skrev då ut näringsdrycker till mig för att få upp min vikt igen.
Tillslut satte läkaren diagnosen IBS (Irritable Bowel Syndrome) och jag fick en låg dos med antidepressiv medicin och fick tacka för mig.
Denna medicin innehöll bland annat sömnmedel och jag kände mer och mer att jag verkligen var i stort behov av att använda den, vilket jag absolut inte ville, och därmed valde jag att sluta med den.
Åren gick och problemen min mage gick upp och ner. Jag hade egentligen inget större problem med sjukdomen och jag gick upp min vikt igen samt hittade en ny partner.
Jag vet inte riktigt vad det var som startade igång det igen men våren 2017 blev det värre än någonsin. Jag fick ofta springa på toaletten, ibland stod jag nästan och grät när min nuvarande pojkvän var på toaletten och jag verkligen behövde gå precis då.
Jag fick problem med min utbildning då jag fick panik när jag inte visste vart toaletten fanns, och om den låg i närheten ifall jag skulle behöva gå akut.
När jag gick min utbildning i Borås skulle jag åka buss 50 minuter från Göteborg. Jag fick planera mina toalettbesök på morgonen för att inte behöva få panik på bussen, dock hjälpte det inte och jag fick nästintill varje dag försöka sova hela bussresan eller prata i telefon med en kompis.
Om jag exempelvis ska hem till mina svärföräldrar så måste jag försöka gå på toaletten så ofta jag kan innan för att min mage inte ska krascha när jag är hemma hos dem.
Tyvärr så har jag många gånger behövt säga nej till bland annat att vara med mina vänner, träffa min pojkväns familj, utbildningar och andra aktiviteter då jag dels är rädd för att min mage ska "krascha", och på grund av mina kramper.
Jag både skäms och tycker det är otroligt tråkigt att behöva neka till saker jag vill göra. Så till mina vänner: Jag vill be om ursäkt för att jag nekat att träffa er, att jag haft bråttom hem, att jag verkat otrevlig, men jag kan verkligen inte hjälpa det, och på sätt och vis är det inte jag som gör det, utan det är min sjukdom.
Jag kämpar varje dag med min IBS, och även om jag haft ont så har jag försökt att jobba och sköta skolan i första hand. Detta är min berättelse.
