Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Efter #imaktenskorridorer: Det är dags att städa upp, Stefan Löfven

- 20/11/2017, 16:14 -
undefined
1 av 3

Annelie Stiglund skriver med anledning av #imaktenskorridorer.

Privat/TT/TT

undefined
2 av 3

Stefan Löfven (S).

Erik Simander/TT

undefined
3 av 3

Annelie Stiglund.

Privat

Annelie Stiglund: "Efter att ha läst om alla övergrepp under #imaktenskorridorer är det uppenbart att det behövs städas på svenska arbetsplatser."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Efter att ha läst ändlösa vittnesskildringar av sexism, trakasserier och övergrepp på #imaktenskorridorer är det uppenbart att det behövs städas på svenska arbetsplatser. 

Och nu menar jag inte bland dokumenten som ska arkiveras, disken i fikarummet eller hemsidorna som ska uppdateras. 

Sverige behöver en attitydförändring och svenska arbetsplatser behöver en uppryckning när det gäller hur vi som medmänniskor förhåller oss till varandra. 

Jag föreslår att statsministern påbörjar det arbetet redan idag. På sin egen arbetsplats.   

Under mina tio år i olika politiska och diplomatiska kretsar, både lokalt, nationellt och internationellt, har jag bland annat varit med om följande:

  • En överordnad som frågade om jag var "fräsch och rakar mig ordentligt?".
  • En överordnad som föreslog enhetsaktiviteter på en herrklubb.
  • En överordnad som diskuterade "knullistor" på en arbetsmiddag.
  • En överordnad som var något mer subtil med sin kvinnosyn och sa att "männen tjänar mer här eftersom de är skickligare än kvinnorna".
  • En överordnad som skulle bjuda hela arbetsgruppen på middag men tydligen endast hade planerat för en privat "dejt" oss emellan.
  • En senior manlig kollega som uttryckte "lilla prinsessan ska inte uttala sig".
  • En senior manlig kollega som föreslog tjänstemiddag på en "kondomrestaurang". 
  • En senior kollega från annan nation som fumlande knäppte upp sina byxor och ville ha en avsugning.
  • En senior kollega från annan nation som rev upp min kjol.
  • Ändlösa sexskämt, mobbning av kvinnor som ansetts "fula" och kommentarer om utseende och villighet. 

Det här är alltså i arbetslivet. Och det är inte en uttömmande lista.  

I de forum som bildats för att samla exempel på vad kvinnor varit med om i termer av sexism, trakasserier och övergrepp slås man främst av hemskheten i de många riktigt grova övergrepp som det rapporteras om. 

Det andra som är påtagligt är dock rädslan (och stoltheten) över att våga berätta. I många historier framkommer oron, implicit eller explicit, för att det som återgetts ska kunna sammankopplas med det egna namnet. 

Trots #metoo-kampanjens uppmärksamhet, trots stödet från tusentals andra kvinnor som delar med sig av sina erfarenheter och trots de advokattelefonnummer som cirkulerar, är rädslan för hur den egna karriären ska påverkas stark. 

När journalister hör av sig vill man därför helst vara anonym. Förståeligt, eftersom problematiken funnits och varit känd i samhället under lång tid utan att några omfattande åtgärder för att stävja sexistiska attityder har vidtagits. 

Men det är också ett tragiskt uttryck för vår generella syn på offer och förövare i Sverige, när den som utsätts för kränkningar eller brott skäms eller är rädd för att berätta om det. 

Nog för att ingen ska bli oskyldigt anklagad och uthängd, men samhället måste alltid värna den som utsätts för kränkningar och brott, inte förövaren. 

Rädslan för att berätta är också ett sorgligt uttryck för vår brist på gemensamma värderingar, förståelse för vad som är nedsättande behandling och bilden av vem som kan utsätta någon annan för kränkande beteende (alltså vem som helst av oss). 

Den klassiska komplexiteten av gränsdragning och anmälningsbenägenhet kompliceras ytterligare av lagstiftningens frånvaro av reella straff och beroendeställningar på den egna arbetsplatsen, men också av att flera av de män som bidragit till förnedrande situationer på många andra sätt är fantastiska personer.  

Nu behöver dock svenska arbetsplatser en attitydförändring och jag välkomnar statsministern att adressera detta i ett tal till nationen.  

Annelie Stiglund