Farligt att låta mainstream-media bestämma vad som är "fake news"
Josef Fransson (SD): Ska man sitta som domare och avgöra vad som är sant och inte så bör man stå utanför politiken, och det gör inte svensk media idag"
Den 6 oktober 2017 kom ett pressmeddelande från den statliga myndigheten Vinnova. I pressmeddelande offentliggjordes att man inleder och finansierar ett projekt för att ”motverka falska nyheter inför valet”. Projektpengar har sökts och ska delas ut till Sveriges Television, NTM, Bonnier, Schibsted Sverige och Sveriges Radio.
Vidare står i pressmeddelandet: att läsa att ”i ett unikt utvecklingsprojekt ska flera ledande svenska nyhetsredaktioner motverka att "fake news" och ogrundade påståenden får spridning och spelar en avgörande betydelse i det svenska valet 2018.”
Undertecknad anser att det generellt finns objektiva sanningar och instämmer i att det är problematiskt att osanningar och lögner får stor spridning, men ska man sitta som domare och avgöra vad som är sant och inte så behöver man stå utanför den politiska tidsandan då ”sanningen” av all empiri att döma har en tendens att förändras över tid.
De som nu får projektpengar står ju knappast opåverkade av den politiska tidsandan, utan har - i en förmodat världsunik omfattning i en demokrati - upprätthållit den åsiktskorridor som t.ex. möjliggjorde den migrationskris vi ser idag. Eller att genusvetenskapen kunnat få så starkt fäste på våra universitet som ett annat exempel. Att de samma nu får statliga pengar för att motverka "fake news" framstår i ljuset av detta som minst sagt problematiskt.
En cyniker kan lätt komma till slutsatsen att staten använder sin myndighet till att upprätthålla en bild som allt fler börjat ifrågasätta.
Ett av delprojekten, vilket SVT står som bidragsmottagare på, kallas för Faktaassistenten och beskrivs så här: ”Projektet ska utveckla ett digitalt verktyg som automatiserar processer och flöden för faktakontroll på nyhetsredaktionerna som kan användas för att höja kvaliteten och minska risken för att falska och irrelevanta fakta når publiken.”
Här tar man således hela projektet till ytterligare en nivå. Man säger sig alltså vilja ”minska risken för att irrelevanta fakta når publiken”. Vem kan bedöma vilken fakta som är irrelevant? Frågar man undertecknad så är det i en demokrati endast väljarna, men nu vill man alltså att ” irrelevanta fakta” ska undanhållas väljarna.
Finansminister Magdalena Andersson gjorde i våras tydligt att regeringen avsåg ta ett krafttag mot ”fake news”. Som exempel på en falsk nyhet som skulle bekämpas uppgav Magdalena Anderson påståendet om att staten lånar pengar för att bekosta invandringen.
Finansministerns omdöme och syn på såväl fakta och demokrati härmed ifrågasättas, inte minst kopplat till att ministern själv i andra sammanhang uppgett att staten tvingas låna till invandringen. Man kan vidare fundera på hur regeringens koppling till projektet ut. Har detta skett på direkt order eller är Public Service och Vinnova bara väldigt lyhörda mot regeringens dekret? Hur som helst så lämnar hela projektplanen en besk eftersmak i munnen.
Josef Fransson,
Riksdagsledamot för Sverigedemokraterna
