Marcus Birro: Jo, alla män
"Vi kan bättre. Vi kan mer. Jag kan bättre. Jag kan mer".
Det är svårt med självrannsakan. Det är svårt att i en tid som vill att vi ska presentera oss själva som framgångsrika och fantastiska, istället rikta blicken inåt, mot de vidder och torra ödelagda områden i trakten runt det egna hjärtat.
Just därför är det helt nödvändigt med denna självrannsakan.
Ett samhälle har en pendel (spöklik, som en svart tung kätting som rör sig i dimman) som slår fram och tillbaka. Som en riktigt gammal klocka. Det vi sår som kollektiv och som enskilda människor kommer vi få skörda. Sår vi rädsla, splittring, sexism och elitism, kommer vi få skörda mörker.
Men nu tänds detta mörker upp med hjälp av facklor och eld från tiotusentals vittnen och stöd till dessa vittnen. Och precis som en del varit utsatta och en del är där som stöd för de utsatta kan vi män, alla vi män, lära oss väldigt, väldigt mycket av det som sker nu.
Samtidigt är de öde landen i vårt inre gemensamt för oss alla. Vi är inte ensamma.
Det är vad jag försökt göra de här veckorna. Jag har gått igenom mitt liv med en ny tanke i huvudet.
Detta är det verkligt revolutionerande i allt det som sker nu. Jag har aldrig tidigare varit med om en kampanj påverkat mitt inre med samma kraft. Och det är där alla revolutioner startar, i vårt inre, i våra grundläggande beteenden.
Min uppgift som man och människa, som far och som författare är att rannsaka mig själv, inte nödvändigtvis bakåt, utan framåt, mot den nya tiden som ligger framför.
Jag läser också om män som säger sig vara vilsna i allt detta nya. Men att vara vilsen är något bra. Nu kan vi staka ut en ny väg, en väg som inte ser kvinnor som objekt, en väg som faktiskt hjälper oss att ta oss själva upp till oss själva.
Det som sker nu sätter sökljuset på den drogade apan som sitter på botten av all manlighet. Det är den apan som tjurar nu. Apan som älskar att degradera sig själv. Apan som alltid har ett ”hö, hö”-skratt innanför västen.
Vi kan bättre. Vi kan mer. Jag kan bättre. Jag kan mer.
Skit i att en del anklagelser liksom bara flyger runt. Skit i att du minsann inte är en av dem som trakasserat kvinnor. Det är inte vad detta handlar om. Var istället glad över att du nu har en chans att få tyst på den där tjattrande apan. Ta chansen att klättra några pinnhål på mänsklighetens trappa. Kom upp till dig själv. Bli så bra som du kan bli. Möt allas blick och håll kvar den blicken.
På flera sätt stärker det som sker nu den sunda, lugna, värdiga versionen av manligheten. Den är till för alla oss som aldrig riktigt hade koden ens som unga, som stod lite vid sidan av och såg på. Vi som många gånger under våra liv dragit oss undan det tröttsamma spelet i sociala sammanhang.
Ingen man går egentligen fri. Därför kan vi alla män bli verkligt fria när vi äntligen FÅR lägga bort all förbannad och idiotisk pålaga som kommer med manligheten.
Vilken frist och vilken nåd att slippa bete sig som en idiot. Tänk att få chansen att faktiskt revidera hur man bemöter en annan människa.
Vi vinner genom att förändras.
Vi kan fortsätta vara de vi verkligen är.
Men bättre, värdigare, vackrare, stoltare.
