Marcus Birro: Vi har all anledning att vara rädda

Vi är dåliga på att se sammanhang i Sverige. Handling och konsekvens är inga givna följeslagare. 

Skulle inte vår krampaktiga och desperata jakt på individuell frihet göra oss just det, fria? Lyckliga? Varför ligger vi då i topp när det gäller antalet självmord? Varför slår BRIS nya rekord i antalet barn som ringer? 

Eller som den älskade charmören och bittergubben Ulf Lundell gormade för några år sedan: Är vi lyckliga nu?

Jag får ofta höra att jag är en av dem som medverkat till att underblåsa rädslan och avstånden mellan folk och elit. En sak att notera i sammanhanget är att det alltid är just eliten som kommit med den typen av kritik. Jag menar att jag alls inte försöker skapa en konflikt mellan verkligheten och den verklighet som presenteras av politiker och media eftersom den konflikten, eller det glappet snarare, redan finns.

Sverige har under fyrtio års tid lagt tusen lock på alla samtal som handlat om vad samtiden nu valt att kalla utanförskapsområden. Men det man inte pratar om försvinner inte…

Det är lite tvärtom…

Om man är en välbetald kulturarbetare med lyxliv i Stockholms innerstad lever man i ett välmående ghetto. Då kan man kosta på sig lyxen att lägga huvudet på sned och konsekvent och leende förklara att vi inte behöver vara rädda, att allt går år rätt håll, att allt är som det ska.

För alla andra är det något svårare.

Rädslan i sig är ett övergrepp. Den odefinierbara rädslan och otryggheten kan skapa en känsla av övergivenhet och därmed också inskränkta en människas liv. Därför bör själva rädslan i sig tas på ett mycket större allvar.

Synen på förorten är en vattendelare. Många av dem härligt fördomsfria lallare som flinar runt i Stockholms innerstad älskar tanken och föreställningen av förorten. Men de som lever och verkar i förorten vittnar ofta om ständiga brott, förstörelse, hot och kriminalitet.

Så här säger Lise Tamm, som från årsskiftet tillträder som chef för Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, som arbetar mot den organiserade brottsligheten i Sverige, om situationen i Rinkeby:

"Rinkeby är nästan som en krigszon. När polisen arbetar där jobbar de som försvaret skulle ha gjort…".

Ljuger Lise Tamm? Överdriver hon? Vem har mer rätt? Den välbetalde kulturarbetarn som lever skyddad i sin välmående enklav eller en person med god insyn i förorten?

Givetvis är Tamms bild inte den enda bilden av förorten. Givetvis sjuder det av kraft, beslutsamhet och rättvisa också i Rinkeby. Men jag tror vi bör påminna oss om att de flesta som utsätts för både brott och rädslan för brott, är helt vanliga medborgare i just dessa förorter. För deras skull bör vi ta av alla skygglappar och se klart på situationen.

Maffialiknande strukturer, hedersvåld, gängkriminalitet, vapen, droger och slentrianmässig förstörelse av affärer, butiker och gallerior är vardag för tiotusentals människor runt om i vårt land. Jag tycker människor SKA vara rädda. Jag tycker människor ska låta den rädslan förvandlas till en energi, till en vilja att förändra. Men i så fall behöver de här utsatta människorna vår hjälp. Låt oss ta redas rädsla på allvar och inte hånflinandes vifta bort den…

I Hallunda, en förort söder om Stockholm, uppger nio av tio företagare att de blivit utsatta för våld de senaste två åren. (enligt Handelskammaren).

Så gott som samtliga alltså.

Ska de heller inte bli rädda? Uppgivna? Förbannade? Beslutsamma? 

Att vägra erkänna andra medmänniskors rädsla och ilska är att hånfullt klamra sig fast vid sina privilegier och räcka långfingret åt alla som inte har det lika bra som en själv.

Marcus Birro