Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Det är så många i min närhet som förändrats på senaste

Bell-Eve Nilsson: "Vänner, familj, släktingar, bekanta. Plötsligt använder de ord som svartskalle och svär över flyktingar".

Bell-Eve Nilsson skriver om att människor i hennes närhet har förändrats till det sämre senaste tiden. Rasism och hat verkar ha blivit normaliserat.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Det är så många människor i min närhet som förändrats på senaste. Eller, kanske har de inte förändrats egentligen, men spruckit i fasaden. Människor som jag älskat och brytt mig om. Människor som jag trott varit kloka, människor som varit mina förebilder. Vänner, familj, släktingar, bekanta. Plötsligt använder de ord som svartskalle, n-ordet och svär över flyktingar. Minsta lilla sak skyller de på invandrare och flyktingar. 

Om de inte jobbar är de en börda, om de jobbar tar de våra jobb. Bäst är ändå när folk säger att de ju har mobiltelefoner, då borde de väl inte behöva fly? För alla vet ju det, att en mobiltelefon kan användas som sköld mot fallande bomber och äger man bara en iPhone så riskerar man aldrig att bli upphängd på ett kors vid vägkanten för att man tillber ”fel” Gud eller är homosexuell. Det är i mobilen det sitter. 

Sen kommer islamhatet. För det är ju islam som bombar, skjuter, torterar, mördar. Eller hur? Det är en så fantastisk religion att den kan bygga bomber, flyga flygplan och tortera människor. Eller kan den det?

Nej, naturligtvis inte. Koranen siktar inte bättre än bibeln, för hallå, det är böcker vi snackar om här. Livlösa föremål. Papper med text. Men det är ju muslimer som bombar? Jo, visst är det så. Och kristna. Och ateister. För ifall någon missat det så faller det from time to time bomber släppta av människor med vit hy också. Fast oftast inte här i krokarna då, så det argumentet saknar kanske tyngd. 

Föreställ er detta. En man flyr från Syrien för att han riskerar livet där då han inte tror på de extrema föreställningar vars anhängare hotar att spränga honom och hans familj i bitar. Han kommer till Sverige. Här möts han av hat, eftersom han är muslim.

Förstår ni problemet? Han kan inte stanna kvar, eftersom han inte delar terroristernas åsikter, men när han kommer hit får han skit för att jo, han gör nog det ändå. Eftersom han är muslim. Lika bra att slänga ut honom ur landet ifall att. Skicka tillbaka honom. Låt honom hänga. 

Ännu intressantare är det att alla invandrare och flyktingar som begår brott i Sverige ska utvisas, samtidigt som en svensk medborgare som åker för att slåss för IS inte bör få komma tillbaka till Sverige. Får jag då fråga vad Sverige bör ta ansvar för? Inte för invandraren, och inte för svensken. Vi ska kunna utvisa brottslingar, men svenska brottslingar ska stanna i det land de utfört brottet? Oh heliga hyckleri! 

Och hela tiden återkommer tankarna till den lilla treåriga pojken. Han som inte har gjort någon något ont. Han som somnar till ljudet av fallande bomber och vaknar till synen av fem män ovanpå hans mor.

Förstår ni inte att det är honom det handlar om? Att om gränserna stängs, är det han som får lida? Att det är glorifierade mr Åkessons och hans lärljungars mål, att stänga gränserna även för den lilla pojken? Och ja, skicka matpaket till honom. Det får vi ju inte glömma. För det löser ju allting det. 

”Vi kan väl hjälpa dom på plats”, brukar det heta. Följdfråga: är det du personligen då, som tänker fara dit och kriga för den lilla pojkens skull? Eller är det bäst om det är någon annan, kanske från ett annat land? 

Ge dem pengar, men rör inte min plånbok och höj för fasiken inte skatten. 

Bomba hela IS, och ignorera det faktum att det är just vad terrorism betyder, för det är svårt att skicka en bomb rätt i skallen på ledaren utan att ett hundratal barn och kvinnor också flyger i bitar. 

Säg som det är åtminstone. Att ni vill slippa se vad som händer med pojken, vill slippa veta av det, vill tillåtas ignorera det med gränserna stängda och pengar på fickan. Säg sanningen, att ni fan inte vill hjälpa till, och därför struntar i att ingen lösning är perfekt. Och sedan är det bara att hoppas.

Hoppas så hjärnan nästan exploderar, att det inte är vi som behöver hjälp en dag.

Bell-Eve Nilsson,
Student och egenföretagare

Känner du igen dig?

Mer:

Birro: Hånet mot folkets rädsla är ett övergrepp – ta det på allvar