SVT sprider politiskt korrekta lögner i Vikingarnas tid

Vikingarnas tid, serien i tre delar om vikingatiden på SVT är i många stycken intressant och informativ. Dock finns det saker att kritisera i denna dokumentärserie, som verkligen påkallar ett betyg innehållande både ris och ros. 

Del 1 handlar århundradena efter vår tidräknings början, långt innan den verkliga vikingatiden börjar. Det första avsnittet fokuserar helt på Nordens förbindelse med Rom och Romarriket. Dessa förbindelser var säkert mycket viktiga men det ensidiga fokus på just Rom måste ifrågasättas.

Framför allt ger programledaren Jonathan Lindström en bild av att i princip alla framsteg och alla innovationer här uppe i norr härstammar från våra förbindelser med Rom. Det är en falsk bild och förminskar det människorna i Norden på egen hand åstadkom.

Vi har till exempel en mycket avancerad silversmideskonst häruppe i Ultima Thule. Vi gjorde kläder och funktionella byggnader helt på egen hand. Våra tidiga byggnader finns inte kvar eftersom byggmaterialet var trä, de är förvunna av naturliga orsaker. Det är dessutom sannolikt att vi fick impulser från andra håll än Rom.

Redan i första avsnittet noterar vi en raljerande och nedlåtande ton från Lindström angående vikingar och Norden, vilket är märkligt då vi förutsätter att en programledare för ett program om vikingar skall inneha ett genuint intresse för det han skall spegla i programmet. 

Del 2 handlar till stor del om de tidiga städerna och handelsplatserna Birka och Hedeby. Här är mycket av innehållet informativt och intressant. Vi får ta del av hur livet tedde sig för invånarna i Birka, hur de levde och livnärde sig.

Vi får också ta del av utgrävningarnas historia på Birka som bara det är en intressant historia. Dock måste vi poängtera Linströms raljerande ton som här får rent pubertala uttryck. Lindström kallar kungarna i Gamla Uppsala för ”maffiaprinsar”, utan en tanke på att man hade helt andra värderingar och en helt annan syn på våld under denna tid.

Lindström konstaterar därefter att guden Tor verkar ha haft allvarliga aggressionsproblem och borde ha gått i terapi. Har man den synen på historiska gudar och de värderingssystem som rådde på denna tid bör man kanske inte vara programledare för ett program likt detta. Man får nästan uppfattningen att arkeologen Charlotte Hedenstiernas arbete i programmet är att försöka dämpa Lindström.

Det finns flera teorier om varför Birka upphörde som handelsplats och samhälle. Programmet nämner enbart en av dessa teorier, vilket är ensidigt och en nackdel. En stor förtjänst i del två av programserien är att de lyfter fram kvinnans roll och status under vikingatiden.

Kvinnor kunde skilja sig, bedriva näringsverksamhet och var i det närmaste jämlik med männen. Kvinnans status sänktes när kristendomen fick fullt genomslag i vårt samhälle. Detta är uppgifter som allmänheten inte har koll på och är relevant. 

Del 3 handlar till stor del om hur Svearike växer och hur kristendomen alltmer tar över som dominerande religion i det som nu är Sverige. En viktig händelse som behandlas ingående i avsnittet är hur Sigtuna tar över från som dominerande handelsplats efter Birkas nedgång som stad och handelsplats.

Med den nya tidsepoken där vi börjar närma oss medeltid skiftar också handeln från att huvudsakligen ha skett från syd och väst till att övergå i östlig riktning. Med Sigtuna som handelsplats byggs också de första stenkyrkorna i vårt land.

Avsnittet ger en hel del relevant information där speciellt klostren och kyrkans missbruk av makt belyses väl. Klostren tog över bördig jord från småbrukare med mycket tvivelaktiga metoder.

Allvarlig kritik bör riktas även mot detta avsnitt dock. Självklart flyttade mängder med människor in till den nya centralorten Sigtuna, men att jämföra detta med dagens invandring är inte seriöst av en mängd orsaker, främst för att all flytt skedde helt på eget bekostnad och på egna risker under denna tid. 

Även i det sista avsnittet får tittarna veta att allt av kulturellt värde kom utifrån, vilket helt enkelt inte är sant. Som avslutning på hela serien (detta år i alla fall) föreslår Lindström att vikingatidens tideräkning skall börja 1219 när Snorre Sturlason skrev ner Eddan efter att ha samtalat med Birger Jarls bror Eskil Magnusson.

Alla vet att Sturlason tog sig poetiska friheter, alla vet att man inte kan ta sagorna i Eddan bokstavligt, men att föreslå att man därmed kan avskriva vikingatiden som en romantiserad fiction är så urbota dumt så man baxnar.

Om nu Lindström avskyr vikingatiden så mycket som indikeras i dessa avsnitt borde han syssla med helt andra tidsepoker eller inte vara arkeolog alls. Bara för att vi inte tycker om vissa inslag i historiska epoker, ofta då med dagens värderingar som referens, skall vi inte försöka skriva om historien eller behandla den med illa dolt förakt och nedlåtenhet.

Robert Stenkvist,
Riksdagsledamot för Sverigedemokraterna