SD: Wallströms tystnad är ett indirekt stöd för regimen i Iran

Det modiga iranska folket har i flera dagar genomfört omfattande massprotester mot den förtryckande regimen. Något liknande har inte skett sedan 2009 och desperata människor riskerar allt för att bli hörda trots vetskapen om att många redan dödats eller fängslats. De sätter liv, hälsa och karriär på spel när de går ut på gatorna för att säga sitt om det omfattande förtryck de länge tvingats utstå. Dessa frihetskämpar förtjänar vårt stöd.

Till skillnad från den arabiska våren som hyllades av en lång rad högt uppsatta politiker, finns nu inget större underlag för extremism bland demonstranterna. Denna gång består demonstranterna främst av sekulära frihetssökare som länge varit emot den intolerans som präglat landets islamistiska styre. Folket är tydliga med att de fått nog och skanderar slagord mot den högste andlige ledaren och mot diktaturen.

Samtidigt som detta sker förblir den svenska regeringen näst intill knäpptyst. Utrikesminister Margot Wallström nöjer sig med ett fåtal uttalanden där hon kort konstaterar att det är bra om man framöver undviker fortsatt våld och att mötesfriheten är en fundamental mänsklig rättighet. Rena självklarheter. Skrämmande nog har hon utöver detta offentligt antytt att det är fel att stötta demonstranterna, då det kunde finnas en risk att andra yttrar sig om vår utveckling i Sverige. Menar hon allvar, och är detta verkligen allt hon eller den svenska regeringen har att säga?

Kvinnor som stolt trotsar slöjtvånget i landet får inte ett ord i stöd från vår svenska så kallade feministiska regering. Istället minns vi, och säkert även iranierna, när svenska kvinnliga regeringsrepresentanter underkastade sig skurkregimens kvinnofientliga hållning när de iklädda slöja åkte till landet för att bedriva handel. Vilka signaler sänder det alla kvinnor som utsätts för detta förtryck? Vilka signaler sänder det den kvinna som gjort sig känd för att ta av sig sin slöja under protesterna och nu sägs vara gripen av regimen?

Vi hör tyvärr förhållandevis lite om de faktiska händelserna i media, vilket till viss del kan ha med att regimen gjort allt för att strypa informationsflödet. Det ändrar dock inte faktumet att det som sker är historiskt och kan förändra vardagen för miljontals människor. Sverige borde tillsammans med den fria världen sätta press på den iranska regimen, och visa att deras förtryck sedan länge borde upphöra. Det iranska folket bör få rätten till den frihet de har rätt till utan att protesterna eskalerar och förvandlas till ett fullskaligt inbördeskrig.

Att sekulära, frihetssökande människor inte får stöd i en tid som denna är inte bara skamligt utan även talande för hur den självutnämnda "humanistiska stormakten" egentligen struntar i att bry sig när det verkligen gäller. Tystnaden vi ser kan inte tolkas på så många andra sätt än ett passivt stöd åt den brutala regimen. Samtidigt som västvärldens regeringar i stor utsträckning tiger tillåts Irans nära allierade, som exempelvis Ryssland, att fritt sprida det de kallar för sanning samtidigt som Irans regim begränsar möjligheten för sina invånare att uttrycka sin åsikt genom såväl en fri media som genom internet. De förvägras en fundamental mänsklig rättighet.

Den svenska regeringens tystnad i denna fråga är att betrakta som ett indirekt stöd till den brutala regimen. De vill naturligtvis inte riskera de handelsavtal som tecknats med landet, om bland annat informationsteknik. Just denna handel är säkert mycket omfattande, då det sker med ett land som är känd för att spionera på sitt eget folk och för att konsekvent bryta mot fundamentala mänskliga rättigheter. Skärpning, Wallström!

Markus Wiechel, utrikespolitisk talesperson för Sverigedemokraterna
Julia Kronlid, biståndspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna