Marcus Birro: Gäller den kollektiva skulden bara svenska män?

Detta med kollektiv skuld är intressant. Det fungerar bara egentligen i ett enda fall. 

Om du får för dig att exempelvis invandrande män från vissa länder i Mellanöstern kollektivt skulle fördöma det hot och det våld som sker i den så kallade heders namn skulle du bli jagad av den ”goda sidans” talrika mobb direkt. 

Om du yppar en viskning om att det vore väldigt bra om de många goda, toleranta och solidariska muslimer som finns i våra förorter tydligt skulle ställa sig upp och fördöma mycket av det kvinnohat, den fruktansvärda homofobi och det hat inför västerländska värderingar som ryms i avarterna av deras tro, skulle du omedelbart bli stämplad som rasist.

Men när det gäller män, träder nya villkor in. Där är det närmast subventionerat uppifrån att alla män, oavsett vad, har skuld i allt som alla män gör. Grejen är att detta inte är en text som rasar mot denna skuldbeläggning. Tvärtom. Jag har inga problem med det. För det handlar inte om skuld, det handlar om ansvar.

Samtidigt finns det kvinnor, särskilt i offentligheten som inte anser att män bör ha något med detta att göra. De vill ha sina fiender. De bygger sin småsinta lilla världsbild med hjälp av dessa fiender. Då kommer vi ingenstans.

Jag tror att det bästa som kommit ut från MeToo är just självrannsakan. Det är något som kommer med åren. Man träder tillbaka lite. Man tar ett steg tillbaka och funderar över sina egna vanor, sitt eget bemötande, sina egna prioriteringar. 

En sådan självrannsakan kan bara starta efter att man lyssnat noga på den människa som säger sig vara utsatt för övergrepp. Det är vad många män har gjort det sista halvåret.

Det kan handla om kunskap om hur djuren behandlas i köttindustrin, om att sitta på en nyhetsredaktion med unga människor och på djupet förstå vad det är HBTQ-rörelsen faktiskt slåss för, när en ung människa är rädd för att gå på toa på krogen, eller när man ser vilket lidande vi utsätter djuren för innan djuren blir falukorv på våra stumma tallrikar.

Eller då detta om hur vi sexualiserar kvinnor som vi möter i vår vardag. Allt vi lär oss tvingar oss att fundera över hur vi lever våra liv.

Jag har inga problem med att ta ett kollektivt ansvar som man när det kommer till normer och vad vi lär våra söner och döttrar. Detta lärande är deras hjärtan in i framtiden. Det är självklart att vi bör lära våra barn att de har ansvar, ett ansvar som både är en rättighet och en skyldighet, att vara så goda som de någonsin kan. 

Särskilt i en värld som är allt annat god, särskilt i en tid där det finns människor som vill förstöra just denna möjlighet till demokratisk självrannsakan som är varje tänkande individs förmåga att utvecklas.

Jag älskar mötesplatser. Vår tid och vårt debattklimat skriker högt just nu. Det skriket handlar egentligen allra mest om just en plats för oliktänkande att samlas på. En plats där vi kan lyssna, tala och fundera utan att vara rädda. Allt för många har allt för många fördomar, allt för mycket hat, för mycket inskränkthet och för mycket lata förljugna uppfattningar om sina meningsmotståndare.

Om fler tog ett helhjärtat ansvar för vem man är, skulle världen vara en något bättre plats. 

Marcus Birro,
Författare