Sara, 17: Samhället normaliserar våldtäkt – vem lyssnar på kvinnorna?

För ungefär ett halvår sedan blev jag våldtagen. 

Alla människor jag vände mig till fick mig att känna mig som den minsta människan på jorden. Killen som utförde detta övergrepp går på min skola. Varje dag tvingas jag att möta hans ansikte i korridoren, och det är absolut ingen som gör något åt det trots att jag kämpat för mig själv och alla andra tjejer han har utnyttjat.

Våldtäkten anmäldes utav mitt vittne ungefär ett dygn efter att övergreppet ägde rum, jag kommer att kalla mitt vittne för hen då jag vill utesluta både namn och kön av respekt. Hen var bästa kompis med min våldtäktsman innan händelsen, och har stått vid min sida ända sen dess.

Första gången jag kontaktade polisen var ungefär en vecka efter händelsen. Då hade jag ännu inte berättat för mina föräldrar eller mina kompisar då jag inte visste hur mina nära och kära skulle reagera. 

Den första kvinnan jag pratade med röt åt mig under hela samtalet och sa saker som''vi har 2000 såna här fall i veckan, hur ska jag veta vilken anmälan det är du pratar om? Har du varit hos gynekologen och gjort tester?Nä, det var ju väldigt dumt eftersom det ju är det första du gör.'' 

Det kanske inte låter så farligt, men när jag satt och pratade med någon jag inte ens kände i telefon om detta för första gången, kändes det bara som att jag var ett ärende, ett problem och i vägen för alla. 

Hur skulle jag veta vart jag skulle ta vägen? Hur skulle jag veta vad jag ska göra mitt i chocken efter att ha blivit våldtagen? Jag var 16 år. Allt jag ville göra var att fika med mina kompisar, inte ägna timmar åt samtal, möten, gynekologer, förhör eller gå ifrån polishuset och känna mig som ett offer som alla kollade ner på. Det kändes som att alla jag gick förbi kollade på mig som att det var fel på mig. Jag kände skam.

Jag kontaktade skolan för att informera om sommarens händelse, jag berättade hur rädd jag var över att komma tillbaka och undrade vad vi kunde göra åt saken. Skolans svar var ''Så tråkigt att höra, men eftersom att händelsen inte ägt rum på skoltid finns det inget vi kan göra''. Jag kunde inte tro att jag hörde rätt.

Vid mitt andra förhör var jag så nervös och rädd. Jag skulle återigen sitta med tre främlingar och behöva återberätta min historia. Det första de gjorde var att hälsa på varandra, skratta och prata om hur länge sedan det var de hade träffats. ''Vad kul att se dig igen'' sa de till varandra. Sedan pratade de om hur härligt vädret var ute. De pratade om VÄDRET! Utan någon vid min sida skulle jag behöva berätta det jobbigaste som hänt under mitt liv medan de pratade om hur glada de var över att solen lyste. 

Jag önskade också att jag var glad över att solen lyste, för jag var 16 år och hade sommarlov. Istället satt jag inne om dagarna för att jag var helt förstörd. 

Efter förhöret tog min advokat mig åt sidan och sa att hon var helt hundra på att han skulle dömas. "Det är sällan man har så mycket bevis som du har Sara och jag är helt övertygad om att han kommer att bli dömd. Det finns goda möjligheten att han häktas antingen ifrån sitt hem eller skolan."

Detta var uppenbarligen bara för att försöka minska min kramp i magen. Utredningen lades ner några dagar senare, vilket jag fick reda på via ett sms från en kompis. Min egen advokat hade inte haft tid till att höra av sig till mig. Jag är väl den FÖRSTA som ska få reda på om min utredning är nedlagd?

Det folk inte verkar förstå är att jag aldrig bad om detta. Jag vill inte vara tjejen som blev våldtagen! Jag vill inte ha uppmärksamhet. Jag har inte hittat på detta. Folk säger att de ska sparka av mitt huvud, de kommer fram och säger att ingen tror på mig. De skrattar åt mig, säger att jag är äcklig och pinsam och att han, killen som de känner, aldrig skulle kunna göra något sånt. 

Vad gör skolan åt detta? Varför skyddar de honom? Varför kallar de mig till möten för att han känner sig kränkt och ''mobbad'' utav mig? 

Det var inte jag som våldtog honom, han våldtog mig. Detta är den hemska sanningen som ingen egentligen vill höra. Folk vill bara sopa detta under mattan och glömma. Jag är bara ett ärende och ett problem.

Varför försvarar ni min våldtäktsman och lägger skulden på mig?

Jag hoppas att alla som någonsin har försvarat en våldtäkt skäms. Speciellt ni som försvarat honom. Jag kräver en förändring, ingen människa ska någonsin behöva bemötas så här. Vi bad aldrig om detta.

Välkommen till verkligheten. Kvinnor våldtas och vi skyller på brottsoffret istället för den skyldiga. Det kanske är mest synd om killen som anmäls för våldtäkt? Den här världen växer våra barn upp i. Varje dag normaliserar omgivningen detta medan kvinnor får sina liv förstörda. 

Innan vi ens har hunnit börja leva. 

Sara 17 år,
(Sara är ett fingerat namn)