Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Lars Vilks: Mitt polisskydd kostar miljoner – jag är värd den kostnaden

Lars Vilks
1 av 1

Lars Vilks skriver om konsekvenserna av det personskydd han fortfarande lever med.

TT

Debatt | 05/03/2018 10:23

Lars Vilks: "Det verkar vara så att en del har svårt att skilja på vad man personligen anser om mig som konstnär och den grundläggande principen om yttrandefriheten som grundlagsskyddad. Och att man bör vara överens om att svensk lag skall gälla."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

När jag fick mitt livvaktsskydd 2010 ifrågasattes det från många håll. De huvudsakliga argumenten var att jag fick skylla mig själv och att jag inte var värd en så stor kostnad. När jag 2015 utsattes för terrordådet i Köpenhamn, som kostade två människor livet, blev det dock uppenbart att skyddet var motiverat. 

Det är dock många som fortfarande irriteras över mitt personskydd. Det kan man se när frågan aktualiserades genom en artikel i DGS av Jan-Olof Sandgren. Hans utgångspunkt är en intervju med Täppas Fogelberg från 2012. Det kan tyckas avlägset, men läser man raden av kommentarer kan man se att det inte saknas åsikter.

Det verkar vara så att en del har svårt att skilja på vad man personligen anser om mig som konstnär och den grundläggande principen om yttrandefriheten som grundlagsskyddad. Och att man bör vara överens om att svensk lag skall gälla. 

Det personskydd som jag har rekommenderats befinner sig på en hög hotnivå. Hotbilden bevakas kontinuerligt och man kan säga att hotbilden är stabil. Det förväntas inte heller att situationen kommer att förändras under överskådlig tid. Behovet av livvaktsskydd har ökat kraftigt och med mitt fall blev det aktuellt att upprätta en personskyddsgrupp i Malmö. Mitt fall är speciellt eftersom jag det rör sig om en privatperson med mycket hög hotbild. Jag kan inte heller flyttas till någon annan ort eftersom jag är alltför välkänd. 

Jag skall alltså finnas på en plats som ingen obehörig känner till och dessutom undgå upptäckt. Jag skall också erbjudas ett så drägligt liv som möjligt. Restriktionerna är många. Helst skall jag inte lämna bostaden mer än en gång om dagen. Utslussningen är komplicerad och tidsödande. Allt som skall göras måste planeras. 

Skall jag göra något offentligt framträdande som är utannonserat krävs det längre tid eftersom det behövs extrapersonal. Fler problem kan uppstå eftersom arrangörer och fastighetsägare kan bli oroliga vilket ofta har lett till att man har fått ställa in. Man skall inte heller glömma att säkerhetsåtgärder också är till för att skydda personskyddsoperatörerna (som det heter). De löper den största risken. Efter hand har jag fått en hygglig bostad. Där jag har bott tidigare har jag fått leva med ständigt nerdragna rullgardiner, svårigheter att vädra när det blir varmt och med starkt begränsad tillgång till mina tillhörigheter. 

Andra begränsningar är att jag inte kan vistas mer än under begränsad tid på offentliga platser. En del platser betraktas som riskzoner och dit kan jag överhuvudtaget inte komma.

Så ser alltså livet ut i sex miljoners-klassen. Har någon en bättre lösning? Lite sharia kanske?

I kommentarerna till DGS:s artikel irriterar sig några dessutom på Nimis. Rättegångarna har pågått sedan 1982 och jag har fällts för överträdelse av strandskyddet, ”hinder för framkomligheten”. I övrigt har jag en skriftlig överenskommelse med länsstyrelsen att underhålla Nimis av säkerhetsskäl (det kommer ca 40 000 besökare om året). Efter att vandaler hade eldat upp en väsentlig del av skulpturen 2016 säkrade jag några kvarvarande brandrester. Länsstyrelsen menar att detta är ett brott mot områdesskyddet och tingsrätten dömde i deras favör. Domen är överklagad.

Lars Vilks,
Konstnär

Håller du med?