Marcus Birro: "Därför är korset vårt enda hopp"

"Makterna.” Det var vad August Strindberg kallade Gud.

När han promenerade runt i Paris och såg kyrktuppar flaxa med vingarna åt ett visst håll så visste han att det var makterna som talade till honom. De gånger han lyckades krypa ut ur sitt lilla rum på hotell Orfila och utsatte sig för Gud så blev han drabbad.

Lidandet är inte enbart lidande. Det är också en guidad väg till segern, till återupprättelsen. Vilket vacker ord det är. Att vinna igen, att stå stolt igen, att gå igenom elden och komma ut, inte som ny, men som stolt och värdig. Därför är verkligen korset vårt enda hopp. Därför är korset oundvikligt, på ett heligt och underbart sätt. 

Fly inte. Stanna. Gå dit. Sök försoningen. Det blir inte mer storslaget än så.

Jag tror kanske man lär sig att uppskatta det riktiga livet på insidan när man levt ett rätt vilt och galet utsvävande liv. Jag vet hur tomheten ser ut. Jag vet hur de meningslösa kickarna låter. Jag vet det mesta om att löpa så hårt och långt ifrån mig själv.

Det handlar inte om stänga ute världen, men att bibehålla den inre verkligheten, anden, Gud. Påsken är några dygns sanning, några timmars försoning, några dygns handfasta övertygelse om det offer som krävdes för våra synder.

Först när jag vågade börja be om Guds vilja med mitt liv så vände det. Först när jag tog steget och lade ner min smutsiga och fördärvliga egenvilja så började riktigt goda saker hända i mitt liv.

Fram till dess hade mitt liv inte bara varit en regnpinad ruin. Inte alls. Men mitt liv hade varit tomt. Som en sval men smaklös vind. Som ett ljus som inte lyser upp någonting, som en vandring i tät dimma. Man skrattar, man håller någons hand, men man känner sig alltid lite ensam.

Påsken är viktig. Låt den få kännas i all sin kraft och i all sin fruktansvärda sanning. Påsken är också alltings nystart. Nya sagor och drömmar. Allting känns rent, som det blinkade ögat på dataskärmen när man har en ny roman i hjärtat.

Jag tillbringade min barndoms somrar på landsbygden utanför Vicenza i Italien. Ibland tog familjen sena promenader mellan byn och fasters hus och de där ljumma nätterna följdes vi av en symfoniorkester av eldflugor som blinkade fram vägen för oss. Jag minns hur lugn och lycklig jag blev av mina föräldrars förtroliga samtal, min brors taktfasta steg i gruset. Jag gjorde en nystart varje natt. Varje dag var en ny värld, ett sagopalats.

Jag vill dit igen. Jag tror att lyckan som vi söker finns inom oss. Status, pengar, framgång och bekräftelse är en svart sten inuti oss. Den börjar inte glöda för att vi blir kända, får ge ut böcker eller tar hämnd på våra fiender i teve. Det enda som kan få den där stenen att glöda igen är ödmjukhet och en utsträckt hand till våra medmänniskor.

Löven på träden. Det porlande vattnet under de små broarna i skogen. Fåglarnas yrvakna kvitter på morgonen. De längre ljusa eftermiddagarna. I påsk går det går att kliva in i de ljusa skuggorna, ett enda varsamt steg bakåt, en stund i kyrkan mitt på dagen, när bilarnas motorer, de stressade affärsmännens babbel om siffror och procent, när själva stadens väsen och ljud blir ett svagt surr, och friden får råda.

Då går det att kliva ut ur tiden och in i något som är så försynt att jag först inte lägger märke till det, en stilla plats där tiden inte har någon makt över mig längre, där Gud upphävt något så meningslöst som tidens gång, och där jag får vila ut en stund i frid i total samklang med mig själv och mitt eget liv, med mina strävanden och mina misslyckanden.

Jag tänder några ljus och sänker mitt huvud. Jag kanske gråter. Jag kanske känner den ljusa armen om mina axlar, jag kanske känner en hand mot min kind, jag kanske känner den där blicken som jag inte behöver öppna mina ögon för att se och jag kanske inte alls är ensam längre i den där kyrkan.

Jag önskar verkligen ingen enda människa eller djur ett enda gram lidande. Men jag önskar er alla en god kunskap om hur man överlever detta lidande när det ändå kommer.

Marcus Birro,
Författare