Rasmus Ling (MP): "Tuffare villkor skapar otrygghet för unga vuxna"

För varje generation lever vi längre och fler äldre ska försörjas av färre i arbetsför ålder. När vi blir äldre och samtidigt får en allt mer utvecklad sjukvård gör det att fler sjukdomar kan botas. Den diskussionen har vi hört och fört, men det finns en större trend som inte alls är lika omdiskuterad. 1990 var etableringsåldern 21 år, idag är den 29, en skillnad på hela åtta år på bara ett par decennier. Etableringsåldern är ett mått när 75 procent i en ålderskategori har egen bostad och egen försörjning. Det som många skulle kalla för att vara vuxen.

En viktig anledning till att etableringsåldern stigit är att fler än tidigare studerar på högskola och universitet. Det är en bra utveckling. Vi lever i ett kunskapssamhälle och en välutbildad befolkning är både bra för Sverige och den enskilda individen. Möjligheten att studera olika saker längre upp i åldrarna, borde utökas. Vi ska bejaka en utveckling där människor mitt i livet kan byta spår. Att införa möjligheten till så kallad utvecklingsledighet- en tid för att exempelvis prova nya jobb, vidareutbilda sig eller starta eget, vore därför en bra reform.

Vissa skulle nog snörpa på munnen och säga att dagens unga inte vill bli vuxna, för att de prioriterar att resa jorden runt, och att det är en slapp attityd som gör att man inte vill bli vuxen. Jag tror att det är en inställning som alltid funnits mot en yngre generation, och att det inte stämmer. Om det ändå skulle vara så att unga ägnar sig mest åt att backpacka, är det inget fel med det. Att resa ger nya perspektiv, vi får ta del av andra kulturer, och får en förståelse för hur människor kan ha det runtom i världen.

Det finns dock andra tänkbara anledningar till att etableringsåldern stigit som inte är lika positiva. Det ena jag tänker på är bostadsmarknaden. Idag bor många hemma hos sina föräldrar, för att det finns små möjligheter att få tag på en lägenhet. Eftersom kötiderna till att få en hyresrätt är långa och andrahandsmarknaden präglas av ockerhyror, är det enda faktiska alternativet att köpa, vilket för många är en omöjlighet. Idag byggs det mer i Sverige än sedan början av 90-talet, och den rödgröna regeringen har satsat på lägenheter med lägre hyror. Det behövs dock fler reformer, inte minst för att få till en ökad rörlighet på bostadsmarknaden.

En annan viktig anledning till stigande etableringsålder är en mer osäker arbetsmarknad för unga. Medan arbetsrätten hållits intakt för den äldre generationen, så är det alltmer ovanligt att unga i 20-30-årsåldern får en tillsvidareanställning på heltid. Det som i ökad utsträckning erbjuds är istället timanställningar och allmän visstid, där varje arbetspass i princip kan vara ditt sista. Det säger sig själv att det med en sådan anställning blir omöjligt med framförhållning och att planera. Att få ett banklån beviljat för att köpa en lägenhet eller ett hus är inte att tänka på.

När så pass viktiga delar i ens liv som arbete och bostad förvandlas till något ouppnåeligt att drömma om för den som är 24 år, skapas otrygghet. Det skulle inte vara märkligt om det finns ett orsakssamband mellan den ökade psykiska ohälsa som är så utbredd hos den unga befolkningen, och det faktum att det blivit hårdare krav och tuffare villkor för att få jobb och bostad.

Det behöver inte vara så här. Samhället kan förändras med politiska reformer. Genom att bygga bostäder, avskaffa de mest utnyttjande anställningsformerna och förbättra tillgången till ungdomspsykiatrin, så kan vi skapa möjligheter för unga vuxna att bli de vuxna de vill vara och har potential att bli. Det borde inte vara för mycket begärt.

Rasmus Ling,
Riksdagsledamot för Miljöpartiet

Glöm inte att ladda ner vår app för att få full koll på de senaste nyheterna. Finns på Google Play och App Store.