Emilia Olsson: "Hot har inte en plats inom djurrättsrörelsen"

De senaste dagarna har vi kunnat läsa om hur de svenska bönderna känner sig alltmer otrygga och rädda för djurrättsaktivister. Rädslan har förklarats genom de hot som vissa av bönderna fått utstå. Hot är såklart aldrig okej, och det är dessutom inte en effektiv strategi för att få fram ett budskap. 

Som aktiv djurrättsaktivist är ickevåld en av de viktigaste grundtankarna och jag anser givetvis att hot inte har en plats inom djurrättsrörelsen.

Som djurrättsaktivist kan jag inte stå till svars för hur någon annan betett eller uttryckt sig. Det jag kan göra att anstränga mig till mitt yttersta för att visa att vi står för ickevåld och är emot all typ av förtryck och dödande av kännande individer. 

Men att stå för ickevåld och fred är inte detsamma som att acceptera allt som sker i vårt samhälle, enbart för att det är lagligt eller tillhör normen. Och det är här det blir klurigt för de flesta som inte är veganer eller djurrättare. 

Slutsatsen brukar bli att om vi är emot något som är fullt lagligt och som till och med hyllas (svenskt kött, svensk mjölk, svensk djurhållning) måste vi klassas som extrema. Militanta.

Ledarskribenten i DN den 12 april skriver att det enda brott bonden begått är att hen ’håller djur och berättar om det’. Detta syftar till att bonden skulle vara det enda offret. Som om djuret inte ens finns med i beräkningen. 

Djuret, som får leva hela sitt liv för oss människor. Djuret, som inte får vara med sin mamma för att vi gillar smaken av mjölk. Djuret, som mals ihjäl första dagen i livet. Djuret, som gasas med kolmonoxid och sedan får sin hals uppskuren. Jag vågar påstå att bondens känsla av otrygghet kan, i jämförelse med vad djuren utsätts för, uppfattas som mindre alarmerande.

Jag tänker att det är givet att någon som livnär sig på djur känner sig hotad av djurrättsrörelsen. Jag tänker att det är givet att en ickevegan känner sig hotad av djurrättsrörelsen, då det innebär ifrågasättning av beteenden och normer. Ifrågasättande av hur en tänker om mat och de traditioner vi vuxit upp med sedan barnsben. Ifrågasättande av hur vi som människor ser på djur som produkter och inte kännande livsbejakande individer. 

Ifrågasättande av hur vi anser oss ha rätten att ta någons liv för att vi gillar smaken av dennes kropp. Ifrågasättande av tanken om att det är ’min mjölk’ istället för kalvens mjölk. Ifrågasättande hur en tänker om sig själv som en person som är emot utnyttjande, förtryck och dödande.

Många som ifrågasätter djurrättsrörelsen efterfrågar resonemang och vägande av argument. Jag skulle vilja höra fler argument till att fortsätta använda djur för människans vinning, när det är tydligt att det inte längre behövs i ett modernt samhälle. Och då efterfrågar jag argument av större tyngd än att "vi alltid gjort det". 

Aldrig någonsin i historien har en samhällsförändring skett genom att hålla sig till normen och vänta på att frågan mirakulöst ska hamna på dagordningen i det politiska rummet. Och aldrig någonsin i historien har de som gått emot normen och rådande status quo, till en början ansetts som resonabla eller vettiga. Varje rättviserörelse som någonsin existerat har till en början ansetts vara extrem, militant, galen och olydig. 

Fram tills dagen då så pass många inser värdet i rörelsen och vad den står för, att det inte längre är norm att agera som tidigare. 

Emilia Olsson,
Djurrättsaktivist