Lovisa Olsson: "Ni tänker på knytblusar – jag på snabbmakaroner"

Dom säger i nyhetsmorgon att vi lever i en tid av revolution. En revolution där kvinnorna reser sig och vägrar tystas mer. Kvinnor knyter nävarna med armarna mot skyn. En brinnande, rasande revolution som blir till statyer och monument och egna kapitel i historieböckerna. Kvinnor som reser sig, enas, rustar sig och går till strid. 

Det hålls en manifestation på torget. Tusen själar i knytblus sätter något i rörelse. Ger syre till elden som är revolutionen som tar oss framåt och förbi och ända in i kaklet. Vi tänker på Sara Danius. Krisen i den Svenska Akademien. Vi tänker på patriarkat, herravälde, gubbvälde. Uppgång och fall. Vi tänker på mäktiga män i offentliga rum vars händer vandrat över kvinnors kroppar och tagit sig för. 

Vi tänker på rubriker och artiklar och där offer talar ut. Vi tänker på kvinnor som ger sina förövare ett ansikte och namn och hur de sedan faller. Vi tänker på förövare som håller förövare om ryggen och står pall. Vi tänker könsmaktsordning, intersektionalitet, jämställdhetsintegrering, patriarkat och våldtäktskultur.

Vi tänker morgonsoffa och uppdrag granskning, granskning av porr och dess negativa inverkan på våra ungdomar och samtyckeslagar och löneklyftor och medieprofiler, tv-profiler och kulturprofiler, influencers, instagramkonton, offentliga rum och den innersta kretsen och att postpatriarkala vindar blåser i revolutionens tid där alla kvinnor gått samman och rustat för en strid som ska få det patriarkala samhället att falla och hur en ny tid ska dagas. 

Och jag tänker på snabbmakaroner. 

Jag tänker på portion efter portion med snabbmakaroner som kokats av en kvinna som efter 6 nattpass på raken på hemmet där hon vårdat, ömmat, torkat, tröstat och lyft mättar tre små magar runt ett köksbord i en andrahandstvåa i en förort. Jag tänker på hur en annan kvinna tittar trött på disken efter en middag som ingen sa tack för. Som åts i tystnad vid ett bord mitt emot varandra när han kom hem från jobbet och behövde lugn och ro och inga jävla ungar som härjade och inga jävla kärringar som gnällde. 

Jag tänker på kvinnor som kokar snabbmakaroner i sitt anletes svett som ingen tycker är goda, som ingen säger tack för. Och jag tänker på fredagkväll med oxfilé och rödvinssås i goda vänners lag och dags att tänka på refrängen och kramar och kindpussar och tack och hej vad trevligt vi haft och ungar som somnat och disken som ska diskas och en knytnäve som träffar ett öga och gråt som inte får höras och en kudde som blir blöt och ett hjärta som brister utan ett ljud. 

Och jag tänker på en kvinna som sitter i tvättstugan och gråter. Hon sitter på det kalla golvet och dunkar huvudet i cementen bakom henne i takt med centrifugeringen. Med magknip och gårdagens mascara, två små och en tredje på gång. 

Bullar som bakas till skolutflykten, dagisväska som packas och snuttefilt som ska kommas ihåg och allas favoritchips och storhandla och kuponger som går ut och lucialinnen ska strykas och batterier som ska bytas och tacos på fredag. Skjortor ska strykas och kostymen som ska hängas och tiderna till förskolan om ska fyllas i och blommorna som ska planteras så det blir sådär hemtrevligt. 

Gardinerna som ska bytas och fotbollsträningen som börjar klockan 18 och väskor som ska packas och packas ur, hår som ska flätas och knän som ska plåstras och föräldramötet och komma ihåg att vara kåt och vilja ha sex lika mycket som han fast bara när han vill så han inte får dåligt samvete och känner sig otillräcklig som man.

Komma ihåg att ta svärmor till läkaren på tisdag och baka födelsedagstårta och inbjudningskort och glutenfritt och mjölkfritt och sockerfritt men ändå roligt och städa och denna ständiga roll som projektledare utan att ha motsvarande arbetsvillkor, fackliga rättigheter, ombud eller lön. 

Hur hennes hjärta brister av snabbmakaroner som kokas och äts utan ett tack och hur det inte hörs ett ljud. Och jag tänker på min mamma som skurat golv och dragit en städvagn tills ryggen gått av på mitten och på mormor som fött och burit och närt och fostrat ungar med två händer och ett hjärta tills cancern slog henne och hur ingen burit knytblus eller knutit näven mot himlen eller rest ett monument för dem, och hur deras hjärtan brustit och krackelerat och smulats sönder i tystnad. 

Och jag tänker på någon annans verklighet. Så många verkligheter som förblir så overkliga. Jag tänker på henne, hon som ligger på rygg i en säng med en 45 år äldre man ovanpå och inuti henne. Som betalt henne tusen kronor för en timmes sex vaginalt, enkelt, snabbt, in och ut, deal. Business. Men som håller fast henne i fyra timmar och förgriper sig på henne i alla kroppsöppningar, spottar henne i ansiktet och skriker i hennes ansikte att hon är ett äckligt jävla luder, innan han drar upp sin gylf och kastar en tusenlapp på henne för att göra rätt för sig.

Hur hon gick till polisen för att anmäla övergreppet, som inte var ett övergrepp eftersom hon fick betalt och han ju gjorde henne en tjänst där han gav henne pengar hon behövde för en tjänst hon erhöll. Enkelt, snabbt, in och ut. Business. 

Jag tänker på hur hennes verklighet är så värkande, ilande och smärtande verklig men så långt ifrån en helt annan. Och jag tänker på hur hennes hjärta brister och hur ljudet inte når någon annan verklighet. Och hon ligger på mage med armarna i ett rep, ett huvud ska dunka mot vitmålad cement, en städvagn ska dras genom ändlösa korridorer, snabbmakaroner ska kokas och ätas och barn ska skrika och slåss, blåtiror ska sminkas över och kvinnor ska leva och stiga och falla och hjärtan ska brista i det tysta. 

Och alldeles intill precis bredvid, ska en kvinna lämna sin verklighet som ständig sekreterare och tusen själar stampar i marken med knutna blusar och nävar mot himmelen för hennes sak. 

Och hennes hjärta ska brista, och vi ska fanimej höra på nu. 

Lovisa Olsson,
Studerande