Moa Lunneborg: Måste vi dö för att höras?

Tänk att dödsfall behövs för att upplysa problem. Tänk att självmord behöver ske för att folk ska bli lyhörda, arga, ifrågasättande och sörjande. Tänk att vi från dag ett glömmer, döljer och förhindrar psykisk hälsa före psykisk ohälsa.

Att vi idag behöver en karriär för att kunna ha ett liv bestående av pengar, makt och möjligheter är som att pusha någon ända ut längs kanten på en klippa. Inget blir aldrig tillräckligt bra, allt räcker inte och så mycket mer kan alltid göras bättre. Syns du inte finns du inte. Får du inte godkänt så är du körd. Är du mänsklig så har du inte det som krävs.

För att vara just mänskliga är vad vi egentligen är, men att lära unga idag att ditt bästa inte är "enough" och din hälsa får inte gå före om det inte råkar vara magsjuka, är inte mänskligt. Det är som att föda upp ett samhällsproblem som förr eller senare kommer att insjukna i en mörk, orkeslös, värld. Där folk har gått in i för många väggar, fallit ner i för djupa hål eller helt enkelt drunknat i sitt överfyllda, inre, vattenglas.

Vi skräms, vi sörjer och vi pratar om det högt och mycket när ytterligare en person försvinner från denna jord med egen vilja. Vi skyller på personer i omgivningarna för att dom inte såg, för att dom inte uppmärksammade och för att dom inte lyssnade. 

Jag blir rädd. För detta händer hela tiden, varje dag, runt om i skolorna. När som helst kan detta ske. För att just "inte orka" är förbjudet, det är som att det står skrivet en tyst norm.

Allting hänger på din prestation. Allting hänger på att få ett högre betyg än E. Närmare bestämt en snudd på A vore som att livet var räddat. Att välja sovmorgon före mattelektionen eller att inte läsa 20 sidor i historieboken anses både ansvarslöst, patetiskt och värdelöst. Din hälsa som 17 år gammal gills inte.

Du måste orka. Livet går i spillror annars.

När en person vid 28 års ålder väljer att ta sitt liv på grund av att ingen lyssnar på hans vilja till att bli hörd, då skapar det både frustration och sorg.

Hur kan vi unga ge ett "wake up call" till alla våra vuxna? För detta är precis så som vi blir lärda. Deadlines sätts på tider sent på nätterna, uppmaningar till att plugga på helger, ta hem matteboken på loven och alltid hålla koll på provkalendern medan vi ska vara mänskliga.

Medan vi ska hinna andas, skapa socialt nätverk och göra saker på vår fritid för att inte anses som lata. Missar vi en dag, missar vi allt. Vilket är en stor och överdriven "hittepå", men som vi blir lärda till att pränta in.

Är det värt att missa saker som kan ge dig en chans i framtiden eller ska man lyssna på kroppen för att inte missta det heligaste vi har - oss själva och rent ut sagt livet?

Tim Berglings manager gjorde lika mycket fel som alla lärare gör varje dag. Skrämmer inte det någon?

Moa Lunneborg,
Bloggar som MISS MOA