Elin Nilsson: Kvinnohat kan aldrig maskeras som "skämt"

Studenttider. Efter tre år av ansvar och stress över skolarbetet så innebär studenten efterlängtad frihet. Nu ska alla bara ha roligt och stämningen vara lättsam. Det vittnar studentflaken om med sina spray-målade lakan, ofta med text om fest och fylla. Studenterna får gå loss och skriva allt annat än periodiska systemet och Sveriges regentlängd. Oseriöst och skämtsamt - för nu ska det ju bara vara roligt. 

På Upplands Bro-gymnasiet var det några elever i en av studentklasserna som dekorerade sitt flak och roade sig med att spraya dit texten:

”#MeToo - För kvinnor som försökt ligga sig till framgång, men misslyckats.”

Många blev upprörda över tilltaget. Men inte alla. Inte Alexander Bard.

Han skriver på Twitter (översatt från engelska): ”Om ingen får skämta om #MeToo, visar det sig att #MeToo har misslyckats helt. Det som började som en kampanj mot sexuella trakasserier har blivit en besatthet att göra vuxna kvinnor till infantiliserade prinsessor som inte ens kan skämta.”

Kanske var elevernas syfte just det. Att skämta. Kanske ville de göra en rolig grej av den gamla klassikern ”kvinnor är lömska och ljuger om sexuella övergrepp för att få uppmärksamhet eller för att hämnas när de inte får som de vill”. 

Men det kan aldrig bli en rolig grej eller skrivas om till att bara vara ett skämt. Jag ska förklara varför. 

En kväll i november förra året, en månad efter att #MeToo-rörelsen startat, var jag på ett näringslivs-relaterat event på en pub i Sundsvall. När timmen blev sen var jag sist kvar vid vårt bord tillsammans med två män som båda har chefspositioner.

Utan att samtalet innan handlat om ämnet, så utbrister en av dem: ”Vilken jävla hora hon är den där Lulu Carter som har legat sig till sitt jobb och sen när hon inte fick vara kvar så hittar hon på en massa om Martin Timell!”.

Det kom så plötsligt, ungefär som att hatet han bar på mot Lulu Carter var en konstant tickande bomb som kan explodera när som helst. Jag blev så chockad av explosionen att det tog en minut innan jag fick fram ett svar.

Men den andra mannen fann sig desto snabbare. Utan att blinka gav han medhåll: ”Det är något jävligt påhittat i den här historien och inte bara den här för så här gör ju kvinnor hela tiden.”

Det som sker i verkligheten kan aldrig beskrivas som ”bara ett skämt”. 

Efter att jag återfått talförmågan slutade det hela med ett hetsigt bråk. Men det är inte den kvällen som en isolerad händelse som är värt att ta notis om. Det vi måste se och prata om är att det som utspelade sig är en del av ett mönster. 

Om man upprepar ett mantra om att vi kvinnor systematiskt och utstuderat ligger sig uppåt i karriären tillräckligt många gånger så blir resultatet att vi inte vågar berätta om de systematiska och utstuderade övergrepp som män utsätter oss för.

Det är väldigt praktiskt för män som vill kunna begå övergrepp ostört eller för den delen behålla sitt maktövertag att tala om kvinnor som vittnar om vad de blivit utsatta för som avundsjuka och hämndlystna.

Bilden som år efter år har målats upp av det i sammanhanget fåtal kvinnor som berättat, att de är hysteriska, lömska, lögnaktiga och konfliktsökande drama queens - har varit effektiv för att tysta den stora massan kvinnor från att våga göra detsamma. 

Fram till oktober 2017, då #MeToo-rörelsen öppet statuerade det som tidigare varit belagt med tystnad. Alla kvinnor har eller känner någon som har blivit sexuellt trakasserade eller utsatts för övergrepp.

Hur är det ens möjligt att det har kunnat fortgå så obehindrat som det gjort?

Det möjliggörs genom att byggas upp steg för steg. Och grunden som håller det grövsta uppe innefattar tidigare nämnda studentflak från Upplands Bro-gymnasiet. Skämtsamt snack om våldtäkter och gliringar riktade mot kvinnor som blivit våldtagna banar väg för ett hotfullt och hatiskt snack om detsamma. 

Som det jag bevittnade den där november-kvällen i Sundsvall, ett av miljontals sånna snack, en droppe i ett stort hav. 

Det beteendet banar i sin tur väg för direkta hot, begränsande av frihet och sexuellt aggressivt beteende mot kvinnor. Och därefter kommer våldtäkt. Det allra grövsta kan bara fortgå så länge de andra stegen står stadigt och upprätthåller det.

Om grunden till ett hus avlägsnas faller också dess tak.

Att skriva hånfulla påståenden om kvinnor som vittnat under #MeToo på ett studentflak är inte detsamma som att våldta någon. Men det är att hjälpa de som våldtar att komma undan och att belägga offren med skam.

Skammen skapar tystnad. Att, som Alexander Bard gör, använda retoriken ”klart att kvinnor kan ta skämt” är också ett väl beprövat sätt att få oss att inte säga ifrån - då ingen vill uppfattas som sur och tråkig. Han förstår samtliga dessa mekanismer.

Det är faktiskt väldigt enkelt att se att han medvetet verkar för att systemet ska hållas intakt. Men då han uttrycker sig på ett så övertydligt nedvärderande och aggressivt sätt får det passera.

Reaktionerna blir: ”Det måste ju finnas en tanke bakom eller någon smart plan som faktiskt kommer hjälpa kvinnor.”  Men det gör det inte. Hans uttalanden måste ses för vad de är, annars blir de väldigt farliga.

Elin Nilsson,
Föreläsare och opinionsbildare