Marcus Birro: "Låt oss få drömma om seger idag"

Jag läste i min andaktsbok om att livet är en resa. Oavbruten resa. En resa som ändå hela tiden blir avbruten. Man slår läger, byter stad, blir äldre, slutar supa, vinner segrar, får barn.

Man tror att man är framme. Men man kommer aldrig fram. Hela livet är en enda resa. Inga djupsinnigheten direkt men bra att bli påmind ibland.

Det här landet har stått och sparkat i sin spilta så länge. De här kedjorna som hållit oss tillbaka har brustit. Allt som brister föder tårar. Men alla tårar föder beslutsamhet.

Klockan 16 idag står Sverige still. Så brukar det heta. Men ett land står heller aldrig still. Mellan 16 och 18 idag kommer Sverige sjuda starkare än någonsin.

Det är både ett väldigt vackert och ett ganska fult land detta. Allt är både vackert och lite taffligt på något sätt... 

Som ett litet barns teckning.

De små sogliga gågatorna i småstäderna, de identiska galleriorna, affärskedjornas förbannelse, de trötta torgens fladdrande klänningar, solkiga tröjor på galge, röda prislappar, kommunhus i rött tegel, förorter med klibbig skugga mellan huskropparna, tunnlarna, de dåligt asfalterade infartsvägarna till öde parkeringsplatser, förvridna varuvagnar på botten av kanalen, köpcentren utanför citykärnorna med sina oändliga köer.

Samtidigt...

Sjöarna, de stolta skogarna, grusstigarna ner mot vattnet, sothönsen, kojorna i träden, solstolarna på gräset, daggen som faller, den ljusa himlen som ser ut att andas när vi lyfter vår blick mot den, Söder Mälarstrand i gryningen, Linnegatan en perfekt tempererad kväll, Hagas kullerstenar, Luleå en sen natt vid den obligatoriska dunken, Smålands trimmade trädgårdar, Österlens toscanska böljande dröm...

Men det vackraste med det här landet är människors solidariska drömmar.

Det vackraste med Sverige är människors obändiga och starka längtan efter liv, efter värdighet, efter sanning och rättvisa. Det ligger djupt och man får lyssna noga. Man får ha örat mot marken brukar det heta. 

Men jag lägger mitt huvud mot det här landets kropp och hör ett krigarhjärta.

Det kollektiva vemodet som Dan Andersson brukade dikta om. Den där förlikningen med att vi är ensamma men att vi är ensamma tillsammans och att det därför går att le mitt i tårarna, att det därför går att sträcka ut en hand till en främling och ställa fram ett glas till på Ikea-bordet...

Det där vemodet är unikt. Jag älskar den där bortvända eftertänksamheten. Jag älskar det här landets lite dryga övertygelse om att allt vi gör är bäst. Vi vill väl. Vi bär våra hjärtan i kupade händer.

Vad är ett land? Minnen av människor, minnen av att bli rörd vid när man behöver det som mest, ett kollektivt minne, en inriktning, en gryning som är lika ljus för oss alla som bor här.

Vi skulle behöva en seger mot Mexiko. Vi skulle behöva få kliva ut på våra identiska balkonger och skrika ut vår glädje.

Ett land är egentligen ingenting annat än en dröm vi drömmer tillsammans. Låt oss därför drömma om seger idag.

Marcus Birro,
Författare