Andreas Jonsson: "Låt flaggan hissas och låt den vaja högt"

Din äckliga bögjävel, du borde inte få finnas. Han läste orden om och om igen. Åtta ord nedklottrade på en pappersservett på Kulturhusets takterrass där han alldeles nyss satt och fikade med sin pojkvän.

Bara några meter bort sträcker sig flaggstängerna ståtligt mot den blå himlen och regnbågsflaggan vajar i vinden. Det är Pridefestival i Stockholm, året är 2017, och Emil är 26 år gammal. 

Exakt ett år senare sitter jag några hundra meter längre bort, på festivalområdet där tusentals är samlade för att fira kärleken. 

Under det senaste året har jag fått förmånen att föreläsa på många av landets pridefestivaler om min resa att komma ut. Jag har också träffat många unga fantastiska människor. Killar som Emil, med hela livet framför sig. Unga människor som möts av hat från främmande personer. 

Jag har själv blivit hotad till livet på grund av att jag är öppet gay. Men jag har tur som lever i Sverige, här är det lagligt att vara homosexuell. Även om det är långt ifrån alla i Sverige som tycker det är ok att jag är bög, så är det inte olagligt att jag håller en kille i handen.  

I dag finns det fortfarande 72 länder där det är olagligt att vara homosexuell. I åtta länder kan du dömas till döden för att du är gay, så att växa upp som ung HBTQ-person i dagens Sverige är lättare än i många andra av världens länder. Och det ska vi vara tacksamma och stolta över. 

Fast Sverige, du gamla och du fria, du mitt kära fosterland, det är ingen hemlighet att vi har ett problem, statistiken talar sitt tydliga språk. 

Mer än hälften av 16–25-åringarna i gruppen homosexuella och bisexuella har utsatts för kränkningar på grund av sin sexuella läggning, och en fjärdedel uppger att de har försökt ta livet av sig.

I Sverige är självmord den näst vanligaste dödsorsaken för män i åldern 15-29 år, och Socialstyrelsens rapporter visar att risken för ångest och depression är dubbelt så hög för män som lever i en samkönad relation än män som lever med en kvinna.

Statistiken talar. Men statistik kan också påverkas till det bättre om vi aktivt arbetar för en förändring. Att vi aktivt står upp för allas lika värde. 

Det är långt ifrån alla som får ett elakt handskrivet meddelande till sig på ett café. Fast dagligen möts vi av kommentarer som “Jag är inte homofob, men jag vill inte att min son ska bli bög.”

Det är hög tid att vi börjar plocka bort ordet “men” från våra meningar, att vi börjar se varandra som medmänniskor, inte som könstillhörigheter, hudfärg och sexuella läggningar.

Så låt flaggan hissas. Låt den vaja högt så alla ser att vi proklamerar frihet. Låt oss jubla så alla hör att vi är stolta. Och låt oss aldrig glömma varför vi gör detta. Varför kärleksmanifestationen med regnbågens alla färger är så viktig, låt oss aldrig glömma att kärleken är till för alla. 

Andreas Jonsson,
Föreläsare inom HBTQ och antidiskriminering