"SD är ett parti vars ideologi är nazism"

Ulv i lammullströja. Så väljer DN att beskriva Jimmie Åkesson på ledarsidan fredagen den 24 augusti 2018. Det får man säga är ganska fyndigt och väl funnet, men i ärlighetens namn rätt senkommet. 

Redan före valet 2014 hade undertecknarna av denna artikel formulerat detta faktum, men då fanns ännu inga lammullströjor med i bilden, varför fårakläder fick duga för oss i rubriken.

Sedan dess har vi gång efter annan i olika kanaler försökt sätta ljuset på det förhållande som DN:s ledarsida nu väljer att belysa. Vi delar DN:s förvåning över den flathet och aningslöshet andra riksdagspartier har visat Sverigedemokraterna, men vi har också häpnat över det sätt på vilket medierna bidragit till att normalisera SD.

SD vill gärna utmåla sig som offer och orättvist behandlade av media, när de i själva verket fått rejäl skjuts av just media och inte skulle ha haft sådana framgångar dem förutan. Det är märkligt hur lätt radio, TV och tidningar låtit SD komma undan sin nazistiska ideologi, i synnerhet med tanke på den situation fria media kan komma att hamna i om Sverigedemokraterna tar över makten i vårt land.

SD besatthet av att skilja på och kategorisera människor och tilldela dem egenskaper och förmågor är ett tankemässigt arvegods i rakt nedstigande led från Herman Lundborg och rasbiologiska institutet i Uppsala, även om kategoriseringen inte längre görs med utgångspunkt från mätning av skallar och näsrötter. 

Resonemangen om nation och stat, nationalitet och medborgarskap är dessvärre inte bara poänglös utan mycket farlig. Herman Lundborgs och rasbiologiska institutets idéer gick på export och utgjorde en stor del av den ”vetenskapliga” grunden för den tyska nazismen, och legitimerade ideologins vedervärdiga handlingar, men även steriliseringsprogrammen här hemma i Sverige.

Det finns inga svenskar. Det finns inget svenskt folk som har vuxit upp ur det svenska urberget och som tycker och tänker lika, har samma erfarenheter, bär på samma historia och som obetingat känner solidaritet och samhörighet med varandra. Det räcker med att tussa ihop AIK:are och djurgårdare i Kungsträdgården för att bli varse den saken. 

Det är också känt att storstadsbor världen över i mångt och mycket har mer gemensamt än de har med sina landsmän på landsbygden.

En nyligen publicerad studie visar att så mycket som hälften av invånarna i vikingatidens Sigtuna var invandrade från andra platser. Skulle de som idag vurmar för vikingatiden och sitt historiska arv ha möjligheten att resa tillbaka till vikingatiden, skulle de med stor sannolikhet känna sig vilsna och främmande i det etiska och moraliska sammanhanget. 

Om gemensam historia är viktigt för om man är svensk eller inte, är det många av oss inrikesfödda som måste sätta sig i skolbänken för att uppnå sin svenska status, ty vad betyder historien för en människa som inte känner till den?

Det finns skäl att misstänka att Jimmie Åkesson och resten av SDs partiledning betraktar sig som genuina svenskar, ehuru deras geografiska hemvist i många fall borde få dem att i stället slå ett slag för danskheten.

Samtidigt som vi kan konstatera att vi alla är olika, är vi i grund och botten mycket lika. Ett brunt och ett vitt ägg skiljer sig inte mycket åt som stekta. Vi har alla grundläggande behov som måste tillfredställas för att vi ska må bra. 

Alla har vi behov av mat, dryck, sömn och kläder, men också av trygghet, sammanhang, uppskattning, frihet och kärlek. Det spelar ingen roll om vi är bruna eller vita.

När verkligheten ser ut som den gör och många människor inte kan få sina grundläggande behov tillfredsställda kan vi inte vända ryggen till och säga nej. I Raoul Wallenbergs anda måste vi göra vad vi kan för att hjälpa, och vår förmåga att hjälpa får inte begränsas på grund av att andra länder vägrar att göra vad de borde. 

Att ta emot nya människor är inte lätt och gratis, men om vi gör på rätt sätt och ser våra insatser som en investering, kommer det så småningom att löna sig för vårt land.

Människor som kommer hit har andra vanor och andra referenser och måste anpassa sig till sitt nya land precis som vi måste anpassa oss när vi vistas utomlands. Det är mycket att ta in och mycket att lära, men för att leva sitt liv i Sverige måste man inte vara exakt som alla andra. Man måste inte fira jul, äta sill och kräftor och tacos varje fredag. Man måste inte hoppa groda på midsommar, åka långfärdsskridskor och se på Vasaloppet. 

Att man måste följa svensk lag är så självklart att det inte behöver diskuteras. Att man också måste förstå hur vårt samhälle är uppbyggt och fungerar och att man måste lära sig vårt språk, för att klara sig bra här, är nog inte heller något som måste trumfas i någon med våld.

Människor är olika och lever på skilda vis och det går faktiskt bra. Skillnaderna människor emellan blir problem bara om vi väljer att göra dem till problem. Bästa sättet att göra skillnader till problem är att generalisera, skapa fördomar och förstärka människors rädsla för det okända.

Det är bekvämt att ha någonting att skylla på, allra helst något utländskt, exempelvis invandrare. Tillvaron blir så enkel och lättbegriplig. I SDs värld beror alla problem på invandringen. 

I stort sett vad man än diskuterar – trafikstockningar, bostadsbrist, vårdköer eller sviktande skolresultat – utmynnar resonemanget i att problemen beror på invandringen. Det enda som möjligen inte är invandringens fel är växthuseffekten, men den kan vi, enligt SD, å andra sidan skita i, ty den beror i alla fall inte på oss svenskar.

SD är ett parti vars ideologi är nazism. Det kan inga lammullströjor eller ullhårskavajer ändra. Att människor inte inser detta eller väljer att bortse från det är skrämmande. I DN söndagen den 26 augusti intervjuas Jonas Gardell och han berättar om sina funderingar på att emigrera med anledning av SDs framgångar. Han är inte ensam om dessa funderingar. 

SD vill göra Sverige till ett utvandringsland i stället för ett invandringsland och kommer de till makten kommer de tydligen att lyckas i sin strävan. Det är många goda krafter vi kommer att gå miste om. Sverige kommer att åderlåtas intill anemisk blekhet. Kan det vara vägen till framgång?

SD är inte lösningen på några problem, utan är i sig ett problem. Av gigantiska mått.

Du som tänker rösta på SD för att ”röra om i grytan” kommer att få din tillvaro omrörd mer än du bett om. Det kommer att röras om så att vi inte kan skilja på upp och ner, bak och fram, ut och in, och – framför allt – rätt och fel. 

Vi är redan förryckta. Att var femte röstberättigad uppger sig vara beredd att rösta på ett gammalt nazistparti är fullkomligt rubbat.

Hade någon statsvetare på 1990-talet hävdat att SD skulle vara Sveriges näst största parti om tjugo år, hade vederbörande förmodligen tagits ur tjänst och omplacerats till någon avlägsen kassunfyr på behörigt avstånd från kollegornas skrattsalvor. 

Nu är det emellertid färdigskrattat och den där kassunfyren framstår allt mer som ett tänkbart alternativ.

Att känna sig bortglömd och vara besviken och förbittrad är mänskligt, och också att vilja bita ifrån på något sätt, men man måste ändå tänka sig för. Rösträtten är enormt viktig, men innebär också ett ansvar. 

Det är framtiden vi har i våra händer, vår egen, men framför allt våra barns. Att rösta på SD i protest är oerhört dyrt, ty kanske är det inte möjligt att reparera sitt misstag i ett nästa val.

Petter Jenner,
Gymnasielärare

Emerich Roth,
Förintelseöverlevare och stiftare av Fonden mot våld för medmänsklighet